Lars Gustaf Andersson

Detta är inget nytt. Att konst befruktar andra branscher och yttringar. Som t ex inom arkitektur. Men också inredningar, möbler och andra ting för olika miljöer. Musik och ljudkonst är annat som också ligger nära bildkonstens uttryck.

Under begreppet Bibu.se marknadsförs professionell scenkonst för ung publik. Eller rättare sagt ett paket med valmöjligheter för olika köpare av scenkonst. Denna biennal blir årets händelse och Sveriges viktigaste mötesplats under några dagar i maj. Det är då juryutvalda uppsättningar representerar svensk och internationell scenkonst i Lund. Med en kaskad av handplockade föreställningar som skall stimulera till eftertanke. konstnärligt nytänkande, skratt, skräck och aha-upplevelser.

Förhandsvisning av finska samtidskonstnären Eija-Liisa Ahtila.

Nu på Göteborgs Operan – premiär för Sjostakovitj ”Lady MacBeth från Mzensk”, en mäktig opera från 1934. Handlingen bjuder besökaren på förbjuden kärlek, lyxliv och giftmord med råttgift i svampsoppan. Den starka historien regisseras av Graham Vich, en av de största regissörerna inom operavärlden just nu. Sjostakovitj skrev operan i det kommunistiska Sovjetunionen 1934, medan Graham Vich låter Katerina leva i ett nutida Ryssland, där de nyrika frossar sig i extrem lyx, och överkonsumtion.

E

Redan på 80-talet, ja kanske ännu tidigare tyckte jag mig se skulpturala former inom kläddesign. När jag själv var klädformgivare under tidiga 80-talet såg jag många internationella klädformgivare som skulle kunna kalla sig konstnärer eller skulptörer. Rei Kawakubo den japanske konfektionsdesignern med Comme Des Garçon eller den smått fantastiske kläddesignern Issey Miyake skapade fantastiska kreationer.

På närmare håll blev väl möjligtvis Vivienne Westwood uppmärksammad för sin skulpturala ballongstjärt och hennes tunga kretongkreationer.

Nyligen såg jag en utställning ”Not a Toy – Fashioning Radical Characters” med just kläder som skulpturer eller tvärtom. Bilden överst visar en av gestalterna i stickad version av Vassilis Zidianakis.

En intressant utveckling är de nya smarta textilierna som skapar helt nya förutsättningar för form och funktioner och som naturligtvis triggar konstnärer att skapa nya verk. Schweitzarna och amerikanarna är långt framme och Textilhögskolan i Borås jobbar frenetiskt att haka på denna utveckling.

För mer information:

http://unnouveauideal.typepad.com/motwary/2008/11/interview-vas-1.html

Leila Pazookis ”Små poesier av kopiering” kunde man nyligen studera i Berlin och på Galerie Christian Hosp. Det var en exposé och utställning kring kinesisk massproduktion. Och kopiering. En magnifik beskrivning hur kopior av kända verk vinner sin själ, marknad och köpare. En företeelse som kineserna är väl förtrogna med inom helt andra branscher. Datorer, telefoner, möbler är bara några branscher som fått sina produkter kopierade. Konfektionsindustrins varumärken har ju kopierats sedan lång tid tillbaka, och nu får också kända konstnärer och mästerverk se sig kopierade i stor omfattning. Kinesiska målare på rad kopierar kända verk med mer eller mindre lyckat resultat.

All kultur skall enligt Barnkonventionen motsvara ca 25% med direkt inriktning på barn och ungdomskultur. Det kan knappast införlivas generellt idag, oavsett om det är Sverige eller andra länder. Speciellt får barnkulturen stryka på foten när samhällsekonomin är knackig.

Idén finns redan i många städer, ett intressant grepp att flytta ut konst och form i citymiljö. Jag tror på idén eftersom skåpen dessvärre ofta är utsatta för klotter. Det här kan vara ett sätt att skapa och avdramatisera en konstnärlig utsmyckning, där alla kan delta oavsett ålder.