Sida 2 av 19

PASSION PÅ DUNKERS UTAN NERV

Under temat Mer Passion, pågår nu en utställning på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Inriktningen i denna utställning är ung konst. Förra sommaren valde man också en utställning på samma tema, då med äldre etablerade konstnärer.

Dunkers hade nog gjort klokast i att slå ihop båda utställningarna till en.
Det är trist att se att så starka teman som Passion inte väcker starkare känslor. Talade med en besökare och hon hade samma upplevelse. Beröringspunkterna är svaga.

Man frågar sig vad det är som kan få en människa att radikalt förändra sitt liv? Som utan eftertanke kan omvärdera och frångå det invanda livets välbekanta norm? Vad är det som kan driva en människa att utan tidsavbrott och med stor intensitet envist lägga pussel för att nå resultat? Det otvetydiga svaret är passion.

På den aktuella utställningen triggas inte besökaren, ambitionen finns men utställningen känns flyhänt iscensatt och med curatorer som inte vågar eller har känslan av söka det osökta, kan jag tycka. Det är synd. Utställningarna lyfter sällan, de släpper inte markkontakten, det är synd…

LAURIE SIMMONS STÄLLER FRÅGOR PÅ KANT

Laurie Simmons är en förgrundsgestalt inom nutida konceptuell fotografi. Separatutställningen på Göteborgs Konstmuseum är hennes första i Norden. Den rymmer ett brett urval av fotografier från 1970-talets mitt och fram till idag. Ett sextiotal verk visas; fotografier, skulptur och video.
Människa eller objekt? Att köpa eller bli köpt? Laurie Simmons ställer frågor kring våra livsvillkor och samhället, är mer viktiga än någonsin.

Hennes bildspråk ligger nära filmens och reklamens värld och ofta arbetar hon med dockor, objekt och modeller av interiörer och hus.
Med sitt psykologiska, politiska och konceptuella angreppssätt förvandlar hon fotografins benägenhet att objektifiera människor, särskilt kvinnor, till en sammanhållen kritik i mediet.
Ett exempel på hennes bildkonst . ”The Love Doll”. Nude with Dog. Chromogenic print.

17 FILMER TILL VIDEOART I ATLANTA

Bilden som är tagen ur filmen ”Madonna” med skådespelerskan My Roman Fagerlind gestaltar modern – det trygga och där barnet symboliserar det nakna, människan och livet. Den aktuella filmen är gestaltad som en renässansmålning men utan färg.

Med 17 filmer i loop skall nu filmerna provvisas innan de skickas till Atlanta. Det sker i Gustav Adolfskyrkan i Borås på storbildsskärmar, under senare delen av mars 2012. Även Beijing och Hong Kong står på tur.
Filmerna är en del i en konstinstallation där varje film visas med ett eget uttryck. Filmerna är slumpmässigt producerade utan direkt manus, och i realtid, vilket innebär att det är endast några få som är redigerade i efterhand.

Det anmärkningsvärda är också att filmerna är producerade i det enkla filmprogrammet iMovie.

– ” Tidigare producerade jag alla filmer i redigeringsprogrammet Final Cut Pro, som är ett professionellt verktyg, men ack så komplicerat ifall man inte arbetar med filmredigering varje dag. Efter varje uppgradering får man gå på ny kurs,” – säger Lars Gustaf Andersson.
Med iMovie har jag funnit en form som passar mina videoverk, som skall vara förenklade och inte helt perfekta i kvalitet.
De aktuella filmerna har provvisats under hösten 2011 och flera väcker starka känslor. Filmerna är i en konceptuell form och innehållet berör allt i från födseln, längtan, oro, utsatthet, övergiven, övergrepp, förlust och döden, till uppvaknandet.
Filmerna gestaltas av flera professionella skådespelerskor och är oftast i svartvitt och i långsamt tempo.

FÖRELÄSNING OM DÖDEN BLEV PLATT FALL PÅ BORÅS KONSTMUSEUM

Professorn och sociologen Zygmunt Baumans forskning och filosofiska teser kring döden kom aldrig till ytan.


Kvällens föredrag på Borås Konstmuseum var satt till den tämligen intresseväckande titeln ” När döden sträcker ut sina vingar”. Och enligt Konstmuseets inbjudan kunde man ana att Sociologen Zygmunt Baumans forskning och vetande låg som grund till kvällens föredrag av Thomas Bossius, fil.dr i musikvetenskap.

Den snart 90-årige Bauman som är professor i Warszawa, Tel Aviv och Leeds har skrivit en mängd intressanta och viktiga sociologisk-filosofiska verk. Detta faktum väckte intresse hos mig att det blir en föreläsning om döden som ett uppvaknande istället för tvärtom.

Bara titeln väckte mitt intresse.

Dessvärre misstog jag mig fundamentalt då föreläsningen kom att handla om Death-, Black- och Trash Metal med stundtals meningslöst lyssnande på Heavy Metal musik. Visst fanns det stoff av intressanta vinklar kring synsättet kring döden och det som sjungs av den ”Svarta Rörelsen och Satanister”. Men sammankopplat med de teologiska aspekterna kring död och förintelse hade förmodligen kvällen varit betydligt intressantare med representanter från andra sidan Kulturhuset – nämligen kyrkan.
Kvällens tema var vilseledande och skulle definitivt kunnat utvecklas till något intressant men det föll platt fall.
Ca 70 personer hade sökt sig till föreläsningen som på sätt och vis kan ses som en pendang till konstutställningen Helvete som just pågår på Borås Konstmuseum. Men det är stor skillnad på begreppen Helvete och Helvetet.
Baumans forskning kring film och musik berördes knappast alls och att Thomas Bossius huvudsakliga forskningsintresse riktar sig mot den moderna människan och dennes strävan att hantera existentiella grundfrågor – ja det uteblev i praktiken helt. Synd.

ETT LIV I SLÖJA – MANTA PÅ DANSENS HUS

En rörande dans som uttrycker kvinnornas utsatthet i den arabiska världen. Där kvinnor alltjämt inte får välja vilket liv de vill leva. I dansföreställningen Manta ger koreografen och dansaren Héla Fattoumi en kraftfull och uttrycksfull uppvisning där tyget och slöjan är en bärande del av föreställningen.

Tyg har länge fascinerat danskonstnärer i väst som exotisk och orientalisk markör eller experiment med kropp och form.
Här visar hon den heltäckande slöjan, niqab, som ett fängelse. Som begränsar hennes rörelsefrihet och får symbolisera det förtryck där mannen kontrollerar kvinnan så att hon inte frestar omgivningen.
Hon uppträder som på en catwalk med kroppen dold i ljust tyg som vibrerar av musikens rytmer. Att kvinnan skall sänka blicken och täcka sig när hon går ut beskriver Héla Fattoumi med bilder, video och projektioner. Som kontrast visas festande kvinnor som dansar magdans inom familjen. Hon förvandlar sig själv, till skillnad från dem som tvingas in i strukturer, befriad från slöjan. I jeans och röd topp sjunger hon James Browns låt ”it´s a mans mans world”… en stark föreställning som berör och engagerar.

HALV ÅTTA HOS MIG, i Borås

Det glada inspelningsteamet, fr v Charlott Martinsson, Arben Rrustemi, Jenny Koskinen och Mikael Dahlgren.

– Ibland får man skämmas. Som härom veckan när man ringde från ett produktionsbolag i Stockholm och började samtalet,
– ” Hej jag heter Henrik och ringer från TV-programmet Halv Åtta Hos Mig.

– Jaha svarade jag.
-”Känner du till programmet” – replikerade Henrik.
– Nja jag har hört talas om det men aldrig sett det, svarade jag.
Då kom följdfrågan,
– Har du lust att vara med i programmet?
Därefter är allt historia och finns numera filmdokumenterat. Och sändning troligtvis i augusti 2012.
Inspelningsteamet för kvällstid äter mat mellan tagningarna framåt natten…
Många sponsorpaket dök upp. De här chokladaskarna var populära näst efter vinerna, alla olivoljor och finska mejeriprodukter…

Jag och Robert Öhman, en härlig kille som bjussade rejält på sig själv.
Avslutningschampagnen flödade under nattens timmar…

ÅRHUNDRADETS KONSTNÄR JOHN CAGE I BERLIN

Under begreppet Amuse-Gueules Neuer Musik XLV, spelas Ursonaten från hösten 2010 av Kurt Schwitters. Konkret poesi med megakonstnären och musikern John Cage på Radialsystem i Berlin.

CINDY SHERMAN PÅ MOMA i New York – också.


På söndag är det vernissage för Cindy Shermans bilder på MoMa i New York. En av våra samtidskonstnärer som kommit att betyda mycket för bildkonsten. Hennes starka, ibland självutlämnande och provocerande bilder med henne själv i fokus, har blivit stilbildande och en identitet i hela hennes karriär i mer än 30 år. Utställningen pågår mellan 26 februari – 11 juni 2012. Ta dig dit om du är i staden.

GREAT SHOES

Sedan 2003 har jag jobbat en del med fötter och skor i mitt konstnärsskap.

Nyligen när jag var i London fick jag se dessa enorma, kvinnliga tillbehör på Libertys, jag blev tagen av den paljettprydda skon men också sandaletten. De påminde mig om den extremt kommersiella konstnären Jeff Koons ofta väl tilltagna objekt. Inte alltid så ”konstnärliga” i sitt uttryck utan mer i sitt konceptuella innehåll. Ofta storleken som skapar uttrycket. Det slog mig att konst lever allt oftare integrerat med kommersiella krafter…

LADIES AND GENTLEMAN – Kameran som spegel, Moderna Museet i Malmö

Bild från Cindy Shermans film från 1980.

Ibland blir jag trött. Som t ex den nya fotografiska utställningen i Malmö. Just detta faktum att kuratorerna är så fega eller låt oss säga nervösa för att inte uppfattas rätt för etablissemanget, så blir utställningarna strömlinjeformade.

Det blir ofta förutsägbara utställningar. Inte mycket som överraskar, och det är synd.
Att bara arbeta med redan superetablerade bildkonstnärer gör utställningarna lätt kravlösa eller befriade från lust att vilja veta mer.
I Malmö är nu Cindy Sherman på väggen igen, och Tracey Moffatt som båda kan t ex ses på Borås Konstmuseum just nu, på utställningen ”Helvete”.
En utställning som hyrts in från Liljevalchs. Och som jag tycker skulle kunna vara mycket mer engagerande under ett så kraftfullt tema som Helvete.
Roj Fribergs installationsverk på utställningen Helvete, ett av de få verk som berör på Borås Konstmuseum.
Jag tror att kuratorerna får skärpa sig och fånga upp bättre tema och innehåll i utställningarna för att få ett bredare intresse för bildkonsten. Ängsliga kuratorer som i stil med det i Malmö gagnar inte intresset för bildkonsten. Sedan spelar det ingen roll ifall det är Cindy, Tracey, Andy Warhol eller Robert Mapplethorpe m fl kända namn som figurerar på väggarna.
När man kan se dessa bildkonstnärer på museer och gallerier överallt så tappar man unikiteten, engagemanget och intresset och det är inte bra. God bildkonst måste få ta ut svängarna och representeras av fler än världskända konstnärer. Kuratorerna har här ett viktigt uppdrag som kulturbärare, för fler än den elitistiska massan.
Där har dessa institutioner mycket att hämta ifrån t ex Magasin 3 i Stockholm.