Välkommen till min konstnärliga sida. Här finner du dagboksanteckningar kring mitt konstnärskap, om konst, om muséer, om gallerier, om konstnärer och om händelser som påverkar mitt liv och konstnärskap.
Mitt i finanskrisens hetta invigdes Borås Konstmuseums nya, ändamålsenliga lokaler. Med relativt små ekonomiska ramar har man lyckats bygga om och förvalta de gamla lokalerna till att gestalta sig i ny form. Lokalerna är ödmjukt förändrade till nutidens krav och det som fascinerar är att de trista ventilations-, eluttags- och belysningsramperna knappast märks. Ett begåvad trolleri i konsten att dölja det som inte skall synas, till förmån för det som skall visas.
Borås Konstmuseum har också fått sin egen fasta ”videobox”. Ett centralt rum i muséet där man nu skall utveckla, bygga upp och köpa in fler videoverk bl a på uppdrag från Västra Götalandsregionen.
Den aktuella bilden visar Konstmuseets chef Hasse Persson invigningstala kring utställningen Samtidigt – måleri.
När Borås Konstmuseums chef Hasse Persson tillfrågade mig sommaren 2006 om jag ville delta i Borås Konstmuseums stora sommarsatsning 2007, blev svaret nej.
Jag kände mig inte redo att ta klivet ut i offentligheten. Jag ville testa, känna mig för och utveckla mitt konstnärskap utan press. Men Hasse Persson var övertygad om min mognad och konstnärliga kvalitet. Han vann.
Hösten 2006 visade jag upp ett antal idéskisser och foton på verk som jag hade gjort utifrån temat Identitet – Borås Borås. Hasse Persson tyckte inte jag skulle tveka utan vi bestämde att jag skulle gå vidare och utveckla mina förslag och idéer.
PERFORMANCE, rosor och mina nyckelpigeskor…
Vid huvudentrén till Konstmuseet. Performance i samband med vernissagen. Med röda rosor, alla 39 cm långa (vilket jag återkommer till om paraplyerna) delade jag ut lika många till antal som Borås har som ålder. Rosorna gav jag till alla kvinnor som ett tack att de ständigt stödjer kulturen – de är konsten trogna genom alla sina besök. ”Välkommen till utställningen – Identitet, Borås Borås”. Det var det jag sa. Min svarta klädsel är en del av min identitet sedan 30 år, i det svarta finns alla kulörer och färger. Det är som att gå ut i trädgården om natten. Allt är svart, men alla färgerna finns där. Dagen till ära bar jag som kontrast röda skor med svarta prickar – mina nyckelpige-skor. En nyckelpiga innebär sol och lycka. Man skall aldrig göra en nyckelpiga illa, då blir det regn… Det har mamma sagt. Och hon brukar ha rätt.
PRODUKTIONEN PÅBÖRJADES
Hösten 2006 och våren 2007 blev produktionsperiod. Några av verken var komplicerade att producera, var tidskrävande och krävde också stor produktionsteknisk kunskap. Jag praktiskt taget bodde i Göteborg under perioder för att på plats ge direktiv och information kring praktiska detaljer och utseende av verken. Inget fick gå snett då produktionsprocessen var kostnadsintensiv och med detaljerat tidsschema fick inget spricka.
Exakta mått och precisionsarbete är ett krav när de laserskurna aluminiumdelarna skall fogas samman.
Samtliga delar till ”Ärr:en” laserskars i såväl aluminium som rostfritt stål.
Utskurna formationer för neonrören.
Svetsarbetet med alla bokstavsdelar innebar stor noggrannhet och exakthet för att inte tappa gestaltningsidéns form och kvalitet. Men också inpassningen till neonrören.
De laserskurna aluminiumdelarna som blev över, blev dynamiskt abstrakta och utvecklades som enskilda konstverk.
Här monteras den över 4 meter långa neontexten – ”kläderna gör kvinnan”. Från vänster är det Borås Konstmuseums Konstpedagog och Curator Kristina Mellström som tillsammans med neonrörstillverkaren Johnny Ekström, jag själv och Borås Konstmuseums chef Hasse Persson som diskuterar uppsättningen mot en röd vägg.
MIN RÖDA KISTA
Den röda kistan står uttrycksfull i foajén till Borås Konstmuseum. Lackerad för femte gången med härdlack blir lystern expressiv – den röda färgen är exakt den röda nyans som Borås Stadsbussar var mållackerade med fram till 80-talet. Därefter blev bussarna plötsligt krämgula med röda dekorlinjer. Och därefter när Västtrafik fick bestämma blev bussarna blå.
VART TOG MINA RÖDA BUSSAR VÄGEN…
Det är titeln på verket – och i min värld är det tjänstefel och en styggelse att ändra profilfärger utan egentlig anledning. Att plötsligt Borås får blå bussar när de från början var röda är i min mening grovt övergrepp på stadens identitet. Kistan illustreras av att de röda bussarna har gått ur tiden. Den rostfria ställningen på hjul är i format och i utförande med plats för tre kistor. De som känner min historia vet att min fru gick bort i cancer 2003 och den röda kistan symboliserar också detta – en förlust och saknad. Platsen för de tre andra kistorna är min egen och mina två barns.
Den röda kistan stod kontrastrik mot den gråmålade väggen och vita inramningen.
EN RULLANDE INSTALLATION. Ärret eller ® fick sin publika introduktion genom BUSSREKLAM – Under utställningsperioden förstärkte jag de förlorade röda bussarna, genom att Borås Stadsbussar körde med röda bak- och långsidor. Texterna saknade bokstaven r som något övertydligt beskrev en saknad och ärrbildning . Så mitt namn kunde alltså gestalta sig så här: La s Gustaf Ande sson.
DELAT ÄRR – Ärrbildning i staden – staden som delades genom motorvägen.
Att producera neonrören är tidsödande och kräver stor hantverksskicklighet. Jag övar och bistår mest som hantlangare.
”ÄRR” – symbolen för registrerat varumärke, men också i denna gestaltning en ärrbildning i miljön. Den stora rondellen i rostfritt stål med neonljus flöt på viskans vatten. Med sina nästan 3 meter i diameter syntes den från rymden. Och därifrån fick den också sin rätta proportion i miljön. Likt ett ® för ett registrerat varumärke.Som också är identiteten för Borås. Placeringen av rondellen var strax vid sidan om den gamla Teaterbron till Stadsparken. Det var just vid den plats som den gamla Stadsteatern revs en natt trots mängder av protester. Ett övergrepp som blivit en ärrbildning i Borås historia. Viskan bär också på sina ärr. Genom decennier av nedskräpning från textilindustrin hör Viskan till ett av de mest förorenade vatten i Sverige. Sedimentet är fyllt av miljöfarliga kemikalier och ett därmed ett stort ärr i Borås.
Här placeras den över 3 meter breda rondellen i Viskan. Med stora flytdockor under verket skulle den komma att flyta exakt som det var tänkt. De rostfria sidorna och ovansidan skapade vackra vattenblänk och fick objektet att sväva över vattenytan. Neonljuset ® lyste dygnet runt och på kvällen blev det ett populärt diskussionsämne.
Objektet vägde drygt ett ton och neonljuset var säkrad för ca 16.000 volt.
GUDS TÅRAR 2007.
39 paraplyer monterade på en järnställning, med kupolerna vända mot himlen. Platsen var den stora torgytan utanför Kulturhuset även benämnt P A Halls terrass.
De är alltså vända för att fånga in regnet. Varje paraply representerar en kulturbyggnad som rivits sedan andra världskriget. Med andra ord har Borås fråntagits en rad vackra minnesmärken och kulturbyggnader. Det är av den anledningen paraplyerna är vända mot himlen – som insamlare av Guds tårar. Gud har haft många anledningar att gråta och fälla tårar över sin stad
Paraplyerna stod som installation i över 4 månader utomhus. Verket väckte stor nyfikenhet och Borås Stad har visat ett visst intresse att köpa in objektet fast i annat utförande.
Paraplyerna stod majestätiskt och skiftade uttryck genom solens vandring på himlen, vid regn eller skymning och natt. Paraplyerna blev starka i sitt uttryck, gestaltning och mångfald.
Mot slutet av utställningsperioden utsattes installationen för omfattande skadegörelse. Medan man kunde förfasa sig över tilltaget, kunde man också märka att objektet levde sitt eget liv och genom deformationerna få ny gestaltning och uttryck. Min son Simon tyckte att paraplyerna såg ut som jätte skator som brutit vingarna.
HILKKA, RITVA, TUULA, SINIKKA…
En installation med vaxhänder. En hyllning till de finska sömmerskorna som arbetade inom textil- och konfektionsindustrin med början på 50-talet. Händerna är formade som kycklingben – hackkycklingars. De finska sömmerskorna i Borås blev ofta utsatta för trakasserier och de deformerade händerna vill också visa på kvinnornas utslitna och söndervärkta händer i nutid.
”KLÄDERNA GÖR KVINNAN” – en tolkning från begreppet att det är ”kläderna som gör mannen.” Men i Borås var det verkligen kläderna som gjordes av kvinnor. Därav den över 4 meter långa neonskylten som blir som en diagramkurva i perspektiv – för pulsen och stressen i fabrikerna.
BILD
BRANDEN PÅ BORÅS STADSHOTELL 1978
Stefan Liberg – överlevare, från Stadshotellbranden. Många blev märkta för livet. Många ungdomar fick ingen morgondag. Den ödesdigra junikvällen – på skolavslutningsdagen 1978 brann hela byggnaden. en som överlevde är Stefan Liberg som ställde upp på fotografering och visade sina ”ärr”. Trots att 30 år har gått finns inget minnesmärke efter branden och ingen vill tala om det – förutom Stefan Liberg.
Bilden illustrerar var polisen tror att branden började. Vid spelautomater.
Grinden var låst och smidesdetaljerna har små kors…
Stor man i en liten värld. Jag ville gestalta Stefan i stort format. Man kan därigenom också betrakta hans deformerade kropp. Mitt neonobjekt speglades i hans monumentala bild – ett delat ärr.
MOTORVÄGEN – SOM ETT SÅR GENOM BORÅS
Flygfoto över Borås visar med all tydlighet det sår vägen skapat. Jag har velat sy ihop staden och därigenom skapa en helhet. Tekniskt var det komplicerat att skapa ”såret” men stygnen kommer fram och delningen blev ihopsydd blev uttrycksfullt och passande.
DET ÄR INTE VAD DU TROR ATT DET ÄR.
En baksida från modets värld. På 60-80-talet producerades tusentals bilder från främst postorderföretagen. dessa bilder blev inte alltid sanningsenliga utan överdrifter förekom frekvent. Kläderna var inte alltid den bästa konfektionen, i fel storlekar e dyl. Dessa verk speglar hur man undanhöll de verkliga förhållandena genom in-nålning, tvingar in måtten etc.
Titeln – ”Do You Love Me?”- är ett tema som har vandrat med mig sedan början av år 2000 och blivit ett tema som också återkommer i olika verk. Att vara älskad, efterlängtad? Eller vara saknad? Eller känna saknad. Mina bilder bär på spår, lager, skikt. Svaren finns men är inte omedelbara. Det är upptill betraktaren att känna in. Ibland kan bilderna bli maskulint utförda med raka textbudskap i bild. Ibland svåra att utläsa eller begripa. Meningen är inte att de direkt skall begripas, utan bli ett element i kompositionen.
Utställningen på Galleriet blev en stor succé med nära allt sålt på bara någon timma. Verken bestod av måleri, grafik, teckningar, skulpturer och textil.
Utställningen invigdes av Borås Konstmuseums chef Hasse Persson och som också intervjuade Lars Gustaf i samband med invigningen.
Dessa bilder är i blandteknik, i screentryck, imageon, litho och koppartryck.
En väggkollektion med målningar utförda som dagboksanteckningar i kol och olja. De har ett berättande innehåll och har fungerat som minnesbilder.
Teckningarna är ofta utförda i kol och torrpastell, det är snabba, intensiva berättelser. De är expressiva och motiven är ofta i kroppslig gestaltning.
Skulpturerna är något helt annat. En berättande del, som fragment ur filmer. Också här är det upptill betraktaren att läsa in budskapet. Skulpturerna bär inte alltför sällan spår av vemod, smärta, sorg och lidande.
Oljemålningarna däremot är mer utförda i fragmentariska skikt eller förstoringar som bär på en berättelse. Inte färdiga, ofullständiga, något som pågår, som del i något större.
Pressmaterial finns att tillgå bl a på Borås Tidning och Konsttidskriften Zenit.
Redan från början av mitt konstnärskap har jag varit upptagen av begreppet ”fragment”. Olika ord och begrepp betyder mycket för mig och därmed blir de också någon form av verktyg för min bildframställning. Jag belägrar ibland ord och verkligen analyserar dess innebörd. Ofta använder vi ord i vardagen utan att reflektera över dess verkliga innehåll.
Fragment har ju flera innebörder och betydelser som t ex ”brottstycke och spillra”. Men också ”ofullständigt och sönderdelat”. Dessa begrepp har närmast tvångsmässigt blivit något som jag ideligen återkommer till i mitt konstnärliga arbete. Många av mina olika verk, oberoende av media och metoder, har dessa innebörder i gestaltningen.
Ett begrepp som jag ofta använde inom marknadskommunikationen var – ”att man skall se det lilla i det stora, och det stora i det lilla.” Det är ett intressant förhållningssätt till det mesta och som blivit en metafor för mig – en plattform att utgå ifrån oavsett projekt.
Under 2007 körde jag upprepade gånger mellan Borås och Jönköping. Gång på gång fascinerades jag av naturens och omgivningens skiftningar. Trots att jag inte direkt kunde njuta av naturens skiften då jag körde bilen och styrde, framgick med all tydlighet hur naturen levde och förändrades i sin tid. Inte någon enda gång var resan densamma. Färgerna skiftade, mörker, ljus och skuggor spelade upp egna paletter vid varje resa. Bilens hastighet varierade mellan 90 och 120 km medan jag lät kameran fotografera direkt genom min sidoruta. Ca 300 bilder fotograferades per resa och det blev åtskilliga tusen bilder. Inga krav på exakta exponeringstider, inte heller kompositioner, utan slumpen fick avgöra bildens form och uttryck. Samtliga bilder har fotograferats i färg men senare också manipulerats till svartvitt. De bilder du ser här har digitalt redigerats i färg. Bilderna är tänkta att tryckas i litho eller i den grafiska processen imageon. Av totalt tusentalet bilder finns två kollektioner om vardera 40 bilder. Den ena i svartvit grå toner, den andra i en individuell färgpalett, varav några ser du här. Att det blev just 40 bilder per kollektion har att göra med att Riksvägen har beteckningen R40.
På Konsthallen Magasin 3 i Stockholm visar Johan Grimonprez ”Double Take” från 2008. Verket är en del av Magasin 3´s egen samling och presenteras för första gången på en institution i Europa.
Filmen är en hyllning till regissören Alfred Hitchcock och hans populära roll som presentatör i den egna TV-serien The Alfred Hitchcock Hour (1955-1965).
Material om Hitchcock vävs samman med TV´s rapportering från Kalla kriget. Det dokumentära och fiktiva flyter ihop till en experimentell film.
Grimonprez fick sitt stora genombrott med verket ”Dial H-I-S-T-O-R-Y” (1997) – ett filmcollage om flygplanskapningar återgivet i olika medier som TV-nyheter, propagandafilmer och tecknade serier.
Filmklipp och sekvenser ur filmverket Double Take.
Tabaimo är den japanska konstnären som började arbeta med film när hon märkte att enstaka bilder inte räckte till för de berättelser hon ville förmedla.Hon skapar sviter om hundratals teckningar som hon scannar och bearbetar digitalt till animationer. Filmerna visas ofta som installationer, projicerade i avgränsade rumsligheter eller scenrum dit betraktaren leds in.
I en av presentationerna ”Midnight Sea” – öppnar sig ett stiliserat nattligt havslandskap, som för tanken till Hokusai eller kanske Sugimotos fotografiska Seascapes. Vågor bryter den svarta havsytan i en uråldrig japansk metafor för hud, kropp och åldrande. Ner i djupet bland inälvsliknande tång och sjögräs rör sig ”kaminoke” – här i betydelsen demoner eller besvärjelser – som förträngningar i ett plågat undermedvetna.
Loretta Lux hade sina första möten med konst mycket tidigt i sin barndom. Hon växte upp hos sina morföräldrar i Dresden och de tog henne tidigt till olika museer. De tittade på gamla mästerverk och de bilderna hon kände starkast för var naturligtvis porträtt av barn.
Hennes bilder är inte porträtt i ordets traditionella mening. Hon kallar dem fantasiporträtt eftersom de faktiskt inte handlar om barnen hon fotograferar. Barnen i bilderna blir metaforer för oskuld och barndomens förlorade paradis.
Hos barnet skymtar man redan den vuxne som barnet kommer att bli, och hos den vuxne finns spår av barnet som han eller hon en gång var. Loretta Lux utbildade sig till konstnär och hennes arbetsprocess ligger mycket närmare måleriet än fotografiet. Hela processen är tidsödande och det finns år då hon bara producerat tre bilder. Hon bygger upp sina bilder som målningar, arrangerar former och färger. Hon bearbetar sina bilder digitalt och processen liknar den som en målare gör på en duk.
Magasin 3 är en av Sveriges mest intressanta platser för samtidskonst. Den grundades 1987 av Robert Weil och sedan dess har konsthallen placerat sig som en viktig aktör för att aktivt medverka i det samtida kulturklimatet. Genom att introducera och presentera internationellt kända konstnärer och stödja konstnärlig verksamhet möjliggör man också för en bredare publik att få se den yppersta klassen av god samtida konst.
Utställningar med Mona Hatoum, Bruce Nauman, Tony Oursler, Pipilotti Rist och Christian Boltanski är bara några av världens främsta konstnärer som Magasin 3 presenterat under åren
Utställningen iloveyouihateyou på Magasin 3 under april 2009 utgår från Leah Singers och Lee Ranaldos audiovisuella verk med samma namn. Verket är en undersökning av hur bild och ljud samverkar, utformat som liveperformance och installation. Deras performance och installationer för samman ett flöde av bilder och ljud tagna ur livet till ögonblick som understryker det vackra i vardagen, extraordinära händelser i det till synes ospektakulära.
Poeten och musikern Lee Ranaldos och konstnären Leah Singer har samarbetat i mer än ett decennium med multimedia-performance.
