Ett stängt museum. 2 maj 2009. När solen sken som bäst.
Ett museum blir ju inte roligare genom att visa upp rader av spinnerimaskiner. Trist. Det var det redan på den tiden när alla arbetarna stod vid de här maskinerna.
Garn- och trådarna sätter lite färg på tristessen.
En skolsal från 30-talet. Ser ju kul ut. I alla fall kulramen. Dåtidens miniräknare…
Museum – känn på det ordet. En institution i vårt samhälle – för medborgarna, till medborgarna. Med olika syften och mål, för förkovran, fördjupning, för kunskap – öppna för alla.
Beskrivningen kan göras djupare…
Så åker man till Rydal för att se något konstnärligt på deras utställning. Trodde jag. Men det blev ingenting alls. Det var stängt. Pågrund av omhängning. Det var kala, tomma väggar man mötte.
Min uppfattning är att det får aldrig finnas kala, tomma väggar. Det skall alltid vara något pågående, spännande, lärande.
Jag blev hänvisad till den permanenta utställningen – det blev en mossig, trist exposé om textilbranschens utveckling under senaste si så där 100 åren. En stor hall med flera spinnerimaskiner och utställningsmontrar med exempel på människors boende, arbetsplats, skola, handelsbod mm. Men gud… var finns alla pedagoger, historiker och framförallt kreatörer och formgivare. Det blir som en försmak på de forna öststatliga presentationerna.
Nej släpp fram kreativiteten och låt unga människor ta plats, som med glöd sätter fokus på lärande, information och kunskap. Även om inte mina bilder visar tristessen så är det det.
Dags för nya tag!
Det här är ett exempel på en serie ansikten jag gjorde i tunna, skira batister. De målades ibland men också stärktes för att stelna i olika poseringar och rörelser. Vid utställningen hade jag ett rum med 54 hängande ansikten från taket. 
