Sida 14 av 19

Utställningen Samtidigt packas ner.

En belåten chef för Borås Konstmuseum, Hasse Persson, – bakom skymtar ett verk av Linn Fernström. Välbesökta visningar är också ett tecken på förhöjd puls för Borås Konstmuseum.

Så gick sista visningen av stapeln. Du som inte sett utställningen gick miste om något unikt. En magnifik utställning med svenskt, modernt måleri av högsta klass. 

När besöksantalet räknas in har över 15.000 besökare funnit vägen till utställningen och inte bara fått se god konst utan också fått stifta bekantskap med ett ombyggt konstmuseum av högsta klass. 

Svensk Finsk Form 2009, Ramnamuséet, Borås


Finska konsthanverkare ställer ut på Borås Museum – Ramnamuséet.

Utställningen ”Svensk Finsk Form” är en konsthantverksutställning med rötter i den finska kulturen. Utställningen är ett led i markeringen av att det i år är 200 år sedan det moderna Finland föddes. Finland var dessförinnan under mer än 500 år en del av nationen Sverige.

Det är mera som förenar än som skiljer oss åt. Också i Sverige är sommarkvällarna ljusa, sorgsna, efterlängtade. Kanske har den finska konstindustrin sina rötter i en strävare verklighet där envishet och individualism självsvåldigt bekämpade krig, frost och orättvisor. Fann glädje och tröst. I utställningstexterna av Birgitta Ulfsson kan man också läsa att när de finska formgivarna kom hem från biennalerna i Stora Världen på 60-talet, häpna och stolta med guldmedaljer, satte de sig på bastutrappan och fortsatte titta på skogen, sjön eller himlen. Blåste liv i glas, sten och trä, vävde och drejade. Vildsint och trosvisst. Sökte det vackra vi inte kan leva utan… Skrattade högt.
Skira, lövtunna keramiska skålar av Jeanette Hiiri.
Yrjö Häkkinen med sina funktionella, keramiska äpplen. den drejade skålen i fin kontrast mot det kvadratiska fatet.
Sinikka Rokka´s folkloristiska, stickade byxor visar på den finska nationalromantiken på nytt sätt. Under ser du Päivi Auvinens textila objekt, vävd och flätad till dekorativ tavla. Därunder ser du Martti Risku´s kraftfulla uppläggningsfat som flätad smideskonst.
  

Judiska Museet i Berlin




Exteriören av det Judiska Museet i Berlin. Det är inget museum. Det är allt – av känslor,sinnliga uttryck, rumslig gestaltning och laddat innehåll.

Det invigdes 2001. Och placerade sig direkt som ett av världens mest väsentliga och ledande museer. Och byggnadsverk. Hela konceptet med byggnader och utställningsgestaltning är ett praktfullt konstverk. Jag kommer att återkomma med djupare presentation senare på bloggen.

Den moderna byggnaden som är en pendang till en äldre huvudbyggnad löper i en underjordisk gång. Redan här kan man ana den multidisciplinära sidan av Daniel Libeskinds intention med byggnaderna och de visuella upplevelserna. 
Från den gamla byggnaden går man nedstigande mot något okänt…

Arkitekten bakom verket är den berömde Daniel Libeskind, som också har fått uppdraget av New York stad att förverkliga arkitekturen till den nya byggnaden som ersätter World Trade Center-byggnaderna.
Arkitekten bakom det fenomenala verket i Berlin – Daniel Libeskind.
Återkommer med mer information och fakta om byggnadens och museets inriktning.
Håll andan och håll tillgodo så länge.
Symbolvärden finns i överflöd, men det som slår en betraktare är just denna kraft i arkitekturen av att inte känna sig hemma, att vara utlämnad, ingen kontroll… Denna lilla kil, ett rum med kala, höga väggar och en strimma av hopp. Hur skall man ta sig ut?
De svagt lutande golven mot respektive utställningsvägg ger betraktaren och besökaren en känsla av att inte ha kontroll över sin situation…
Ett dramaturgiskt och sceniskt starkt verk – av Kadishman som med järnrondeller med motiv av lidande, hjälplösa ansikten, utplacerade på betonggolvet. Allt i subtil kontrast till de kala väggarna och ljusinsläppet mot himlen – hoppet, friheten. 
När man går på respektive järnrondell uppstår ett ljud som ekar i det kala rummet, det är upp till besökaren att själv känna in vad som menas…

Konst skall berätta…

Det här är den bärande filmen i videoverket. Installationen består av 5 enskilda videoverk och en installation. Verket ovan är ca 12 minuter lång och är en skildring när hjärnan strålas, baserad på Henryk Gorecki´s musik och sång.

Det här är några bilder ur mina videoverk och installationer med titeln ”Fragile”2004.

Hela projektet startades då min dåvarande fru gick under behandling för en aggressiv cancer.
Det mesta dokumenterades och filmades, fram till hennes död fredagen 13 juni, klockan 13:33, 2003. Verken handlade i stor utsträckning om kampen, utsatthet, ångest och smärta. 
Delar av videofilmerna och installationerna visades på Galleri Cosmopolitan hösten 2003.
Efter hand har videofilmer kompletterats med illustrationer, bilder ur filmerna, grafiska tryck och enskilda verk i installationer som t ex kläder men också skulpturer som tenderar att bli kroppar – ofta demolerade, sargade, utsatta.
Kläder i kollektionen ”Fragile” omfattas bara i vitt. Färgen har varit viktig och på kollektionsstången är det 13 st  i antal. De är deformerade, sydda för att anpassas till sjuka tillstånd. Ofta försedda med färdiga instrument och droppflaskor insydda i kläderna.
Skulptural gestaltning av kropp. Mänskliga kroppsdelar, fragmentariskt framställda och inte alltid så tydligt för betraktaren vad det egentligen handlar om, eller vad som menas.
Titeln i det här verket är; ”She´s leaving, for awhile”.

Graffity som konst.




Bildklipp från väggarna på Röda Sten. Graffity som talar till betraktaren. 

Wetterling Gallery, Stockholm

Björn Wetterling – är en av de mest kreativa galleristerna i världen. Det är min uppfattning. När galleribranschen fick stora försäljningsproblem i början av 90-talet. Med tvärstopp för försäljning av all konst – då lanserade Björn Wetterling sin ”Rea-katalog” med stor framgång. Han är galleristen som går sin egen väg och som alltid ställer ut kvalificerat god konst. Wetterling Gallery ligger på den prestigefyllda Kungsträdgården med Café Opera precis runt hörnet. Gå dit. Det är gratis entré.

/Bilden är tagen när Björn Wetterling besökte Ålgården, i samband med Skulpturfestivalen 2008 och konstnären Jim Dine blev uppvaktad.

Inte Nisse Hult utan Johan Huldt.


Prof. Johan Huldt arbetar med studenterna på Textilhögskolan i Borås. 

Med sitt projekt Textibel har han funnit en rad innovativa kombinationer mellan material, form och funktion. 

Textibel hette utställningen förra året på Textilmuséet i Borås och visade upp en rad imponerande lösningar mellan material och gestaltning. 
Johan Huldt är en estet och satte tidigt sin perfektion i centrum som möbelformgivare.
Jag vill minnas att hans ”knock-down”-möbler blev en stor succé på 70-talet, inte minst för IKEA.
Jag lärde känna honom vid den tidpunkten men också under de åren då jag arbetade som marknadsföringskonsult åt belysningsföretaget Boréns i Borås. Då satt bl a Johan Huldt i juryn när vi ordnade Boréns Award – med tävlingsbidrag från de flesta internationella Designhögskolor i Europa. Första året vann en engelsk formgivare med en mycket speciell belysning i en slinga.
Bilden är från Textilmuséet i Borås. Johan Huldt poserar i en paus mellan limning av ”textibla möbler”. 

Konst i glas.


2007 gjorde jag ett antal objekt i glas. 

På Ålgården i Borås – Konstnärernas kollektivverkstad hade man en gästlärare från japan. Glaset som skulle smältas var i små kristaller – granulat. Dessa kunde färgas in och ett exempel på utförandet är min ”Red Book of Glass”. På bilden framgår det dåligt att det faktiskt är skiktningar – sidoblad i glas. Det kan ju sägas vara komplicerat att få fram. Egentligen skulle detta verk passat bättre att göras i planglas.

Att gjuta glas är en ganska komplicerad och tidsödande operation och jag tycker inte själv att det passar mig. Jag vill hellre arbeta i större format, råare form och då får det bli planglas, emellertid begränsas man av ugnens dimensioner. Men glas är uttrycksfullt och ger dimensioner till det man vill berätta. 
Min personliga uppfattning är att det krävs mycket arbete och experiment för att få glaskonsten att bli starkare i sitt uttryck – det är lätt att hamna i form och gestaltning som tenderar bli konsthantverk, och det vill jag inte det skall bli. 
På bilden är vår japanske handledare och konstnär i full fart med att blanda glasgranulat. Snett till vänster om henne står Björn Bredström som är initiativtagare och entusiast till Ålgårdens Grafiska verkstad. En av de duktigaste grafiker och lärare jag känner.

Gjutning av vax.

Färdiggjutna objekt. Stövlar, fötter, händer. Gjutna på KKV i Göteborg. De är ännu inte retuscherade utan skall bearbetas så som jag vill att de skall vara. Några skall gjutas i brons. Stövlarna har olika uttryck genom stövlarnas vinklingar och det gäller även fötterna och händerna. Det är tacksamt att arbeta med vax tack vare att man kan ändra och arbeta vidare med objekten när man vill. Vaxet går alltid att värma upp så det blir formbart och får en elasticitet att vilja formas.

Any faces…

Organiska former, ansikten och kroppsdelar är inspirationskällor för mycket av det jag gör inom konsten. Under ett år hade jag en lerklump vid middagsbordet som jag tog en bit lera av varje gång jag ätit färdigt, och skulpterade fram ett ansikte.  Det blev massor av ansikten. Ett av dessa ser du här.