Lars Gustaf Andersson

Det här är osannolikt bra. Något av det mest progressiva jag sett i denna, kalla det ”tolkningsversion” av den klassiska Svansjön med musik av Tjajkovskij.

En av mina absoluta favoriter inom den fotobaserade bildkonsten – den amerikanske bildkonstnären Irving Penn. Jag minns på 70-talet hans extremt pedantiska bilder för modetidskriften Vogue och Harpers Bazaar. Inte någon bild kan karaktäriseras som att slumpen fått avgöra.

Ulf Rollof blev tidigt en internationellt omtalad svensk konstnär. Hans bilder fastnar sällan i det privata utan skapar allmängiltiga bilder med stor kraft.

Utställningen har utformats som en dialog mellan konstnärerna Turner, Monet och Twombly. Man får känslan att de utmanar och ifrågasätter varandra som om de vore närvarande i samma rum. De tre målarna blev på var sin tid såväl hånade som hyllade. Enligt kritiker målade de slarvigt och nonchalant.

I målningen ”Quattro Stagioni” sörjer Twombly tidens gång, samtidigt som han hyllar livet. Färgerna anger stämningen för varje årstid. Våren är full av livskraft, strålande gult i sommaren, medan hösten ett ögonblick av panik då vintern rycker närmare och döden gör sig påmind.

Bilden här under ”Blomning: strödda blommor och andra ting” tycks avbilda pioner, de flesta snart överblommade. Den röda färgen från blommorna rinner ner över duken, som blod eller tårar. Förgänglighet är ett av målningens centrala tema.

Det här är en känsloladdad utställning av den brasilianske konstnären Miguel Rio Branco. Starka fotografier och installationer ger inblickar i en dramatisk, intensiv och samtidigt poetisk värld.

Den intensiva, röda färgen spelar alltid huvudrollen i bilderna och avslöjar hans bakgrund som målare. Miguel Rio Branco är en av de mest betydande fotokonstnärerna idag och hans omedelbara och dokumenterande bilder ger betraktaren starka känslosamma upplevelser.

Utställningen pågår till den 22 januari på Kulturhuset, Stockholm.

Fram till 22 januari 2012 pågår utställningen med den unga fotokonstnären Nelli Palomäki på Kulturhuset i Stockholm. Än en gång visar Kulturhuset stor respekt för den nya, samtida fotokonsten. I det här fallet med Nelli Palomäki utforskas det klassiska svartvita porträttet och lyfter fram kvaliteter som tidigare bara fanns i den tidiga fotokonsten.

Nelli Palomäkis bilder för tankarna till den tyske bildkonstnären August Sander och hans strävan efter att skapa ett kollektivt porträtt av sin tid. Med stark kraft lyckas Palomäki locka fram människors själar och ”frysa tiden”.

Alla hennes bilder har en förunderlig dragningskraft att man vill veta mer om bakgrunden till hennes fotografier och människors vardag, livsvillkor och levnadsöden. Det här är redan stor bildkonst av en ung bildkonstnär.

Ett av mina större och mer omfattande projekt är denna utställning i Berlin. Det är inte helt lätt att få gummidukarna att följa mina intentioner.

Filmen ABUSE är en intensiv skildring av ett övergrepp. Men också en ren uppföljning på en grupp filmer som står i en dialog med betraktaren. Skådespelerskan heter Lycke Claesson.

Filmerna är en direkt uppföljning till ett antal installationer. Abuse, Lace och Madonna är tre filmer med starka uttryck och som väcker en rad frågor. En serie på åtta filmer som ger betraktaren en upplevelse av födsel, utsatthet, längtan, upplösning och död.

Filmen Madonna skildrar en kvinna med spädbarn. En längtan eller oro. Förtryck eller trygghet. Skådespelerskan heter My Roman Fagerlind.

KYRKOHERDE SOM INFORMATÖR

Under hösten 2011 har jag vid flera tillfällen haft förmånen, att i flera timmar i sträck, få bibliska symboler och fakta kring de kristliga innehållet förklarat för mig. Det som i vardagligt tal kallas religiositet. Eller andlighet.

Många av mina konstnärliga uttryck kretsar kring det andliga och relationen till sex. Men också förhållandet till Gud – den allsmäktige. Relationen mellan påtvingad sexualitet och det naturliga. Och olika gränser däremellan.

Mina verk pendlar från frågeställningar till provokationer. Delvis för att få betraktaren att ta ställning. Verken är en del av mina filmprocesser och i själva verket en dialog med betraktaren.

En av installationerna består av två traditionella TV-apparater med bildytorna riktade mot varandra- här är filmerna i en visuell dialog.

Amerikanske skulptör och videokonstnären Richard Serra, utmärker sig med stora stål- och järnytor. En minimalistisk konstnär som finns representerad på de olika konstbiennalerna världen över. Richard Serra var involverad i ”The Progress Art Movement” och gjorde sig känd genom stora ytor av stål och järn. Ofta eloxerade eller rostlegerade. Att han började intressera sig för fartygsplåt var genom att hans spanskfödde fader arbetade inom fartygs- och rederibranschen i San Francisco. Detta gjorde Richard Serra bekant med fartyg och fartygsmiljön och inte minst plåt i jätteformat.

Bilden härunder med mig själv plåtade jag nyligen i Berlin strax utanför ”Philharmoniernas” huvudbyggnad där ett av Richard Serras verk finns uppställt. De konvexa, enorma plåtobjekten är extremt emotionella och placeringen ger betraktaren möjlighet att gå rakt igenom de parallella plåtarna, vilket ger starka sinnliga upplevelser.

Nu är tiden spikad. Vernissage blir den 10 maj 2012 – en torsdag.