Några verk i 500 x 700. Tryckmetod screentryck. Jag har valt att arbeta med partiella tryck och i intervaller med tryckpapper som flyttas slumpmässigt från tryck till tryck.
FörfattareLars Gustaf Andersson
Mina videoverk spänner över vida områden. Innehåll kring begrepp som utlämnad, saknad, lämnad, väntan, längtan, är bara några av de plattformar som figurerar i mina verk.
Dessa bilder är stills från videoverk som handlar om att vara utlämnad, ensam, att vara någon, men inte veta vem.
Detta videoverk heter Beatrice 2003 och redigerades tillsammans med videokonstnären Krister Kennedy.
Han ser oberörd ut inför uppståndelsen att bli lämnad i Borås.
Högskolans rektor Lena Nordström ser också oberörd ut men belåten att skulpturen hamnat utanför Högskolan.
En av donatorerna Joakim Hedin, jämte Kommunalrådet Morgan Hjalmarsson (Fp) och med ryggen åt kameran Paul Frankenius, är också nöjda med att skulpturen nu stannar i Borås. Runt miljonen är gåvan värd för Borås Stad och medborgarna.
Borås är på väg att etablera sig Sveriges mest attraktiva konststad, och som skall tas på fullt allvar. Det är knappast tack vare politikerna utan kompetenta tjänstemän och en rad entusiastiska företagare. Under de senaste åren har donationer till ett värde på över 15 miljoner hamnat i Borås Stads ägo. Senast i raden är Sean Henrys skulptur Catafalque – som hamnade i Borås och fick sin placering i samband med Skulpturfestivalen sommaren 2008 utanför Högskolan i Borås.
I mars 2009 invigdes Catafalque utanför Högskolan i Borås. Med ett liten opretentiös ceremoni överlämnades gåvan från donatorerna Paul Frankenius och Joakim Hedin till Borås Stad.
Skulpturen kom i folkmun att tidigt få titeln ” den late studenten”. Här kan du lyssna på Sean Henrys lilla tal i samband med överlämnandet av gåvan.
Borås Skulpturfestival kommer förmodligen att bli Borås Skulpturbiennal med start 2010.
Vart går gränsen när inredningsdesign övergår till konstobjekt eller konstinstallation?
Det är upp till betraktaren och konstnären att bestämma gränsdragningarna.
Inte alltför sällan har jag inspirerats av butiksinredningar i mitt konstnärliga arbete. Men också precis omvänt. Att konsten har varit inspirationen när jag utarbetat butikslösningar.
Därmed är egentligen frågan besvarad. Eller obesvarad.
1949 köpte Viljo Ratia företaget Marimekko men det var hans fru som satte prägel på företagets utveckling och skapade varunamnet. Genombrottet kom genom att den amerikanske presidenten JF Kennedys fru Jackie började bära Marimekkos kläder.
1970 skapades varunamnet Décembre och kom att bli stilbildare inom väskor. Väskor i sportig design, ofta i kraftig twill, med utmärkande axelremmar och handtag – varugruppen blev senare en viktig del för Marimekko.
Olika turer och ägarförhållanden följde åren fram till 1990 då Workidea köpte loss Marimekko. Nu tog företaget ny sats – med nya idéer och tydligare designprofil, i kombination med att återskapa den känsla och design som utmärkt Marimekko genom åren.
Kollektionerna utvecklades och en tydligare designprofil tog form, en expandering av kollektionerna kunde märkas genom att t ex porslin kom att bära varunamnet Marimekko.
Många kända och profilstarka formgivare har arbetat med Marimekko genom åren. Stilikonen Vuokko Nurmesniemi är en av dessa som satte en stark personlig prägel på klädform och mönsterdesign. Ofta stora, utmärkande tryck.
Marimekko positionerade sig genom åren med sina dekorativa och uttrycksfulla mönstertryck och blev därigenom också synonymt med finsk design i yppersta klass.
Marimekkos utställning i Borås är en kavalkad i färg- och mönster. En retrospektiv utställning kring företagets utveckling genom åren och Marimekkos inverkan på ny, djärv mönsterdesign. Men också exempel på enkla, avskurna klänningar och tunikor som kom att bli ett signum för Marimekkos design.
Japanen Fujiwo Ishimoto kom att sätta en annan prägel på mönsterdesign genom mer taktila mönster. Inte så dominerande och färgstarka utan med en återhållsamhet och sparsmakad färgskala. Fujiwo arbetade också med keramisk design på Hackman Arabia där han under flera år formgav limiterade verk.
Ett exempel på finsk textil- och mönsterdesign som kom att utmärka sig i flera decennier. Med friska, djärva färg- och mönsterkompositioner blev stilbildningen inte bara finsk utan sedermera också exempel på skandinavisk design. Under 60- och 70-talen kom Finland men också Sverige att utmärka sig internationellt genom nyskapande design och med ett tydligt skandinaviskt formspråk.
Vackra dagar skall man vara ute och känna vårsolen värma mot hjässan. Eller känna vårdofterna från alla blomster som fullkomligt exploderar i värmen.
Jag väljer värmen från ångande vattenbad hos KonstnärernasKollektivVerkstad. Här är ett kreativt centra. Min lärare Vladimir Stoces är en ödmjuk, hjälpande hand när mina kunskaper eller minnet brister. Att gjuta är som att redigera film. Man måste jobba med det kontinuerligt för att inte glömma. Det finns bara ett sätt att utvecklas. Att jobba. Åter jobba, jobba.
Dessa bilder är tagna av Anna Nero på KKV under ett gjutningspass. Jag häller rinnande vax i min silikonform – en stövel som skall gjutas i brons. Jag tar fram fyra stövlar varav 2 skall gjutas i brons. Alla är olikt lika. Det skiljer något i formen på varje.
Grundupplagan med tre stövlar i vax köptes in av Borås Konstmuseum våren 2008.
Så här ser stöveln ut efter gjutningen och innan jag retuscherat den. 
Här häller jag i flytande vax i min silikonform. Den stelnar efter ca 15 minuter.
Här häller jag ut överskottsvax för att inte stöveln skall bli helt homogen. Det gör jag i de fall de skall bronsgjutas. I de fall stöveln skall förbli i vax, låter jag stöveln vara homogent kompakt.
Exempel på modern skyltdocka i modebutik.
Sedan många år har jag fascinerats av skyltningsdockor i butiks- och utställningsmiljöer. Tidigare var dockorna formgivna i traditionella poser, medan de under senare decennier formgivits med stor precision och uttrycksform. De skall förmedla ett känslomässigt förhållande till betraktaren. Vilket innebär att det blir allt mer vanligt att butikerna själva komponerar, något jag brukar kalla, koreografisk sampling. Alltså en koordination mellan en dockas uttryck, klädernas gestaltning och dockans komposition i sin miljö.
En återkommande fråga borde vara vad är meningen med respektive gestaltning av dockorna i butik? Är det enda syftet att presentera en idé som skall utmynna i handel och köp? Är denna exploatering av kroppar accepterade – de är ju dock ”stand-in” för levande kroppar.
Jag besvarar inte frågorna utan jag tycker frågeställningarna är intressanta, inte minst utifrån min tidigare yrkesmässiga roll, att skapa ett så attraktivt erbjudande som möjligt.
Exempel på egna kompositioner där skyltdockor blir element och objekt i gestaltningen.
Jag tamtalar med Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson i samband med vernissagen. Hon testar min ”flygpenna” och imponerades av att kunna skriva upp och ned.
Jag samtalar med Linn Fernström om hennes måleri.
Vernissage 21 mars 2009 på Borås Konstmuseum – Samtidigt.
Det här är en intressant utställning i flera dimensioner. De utställda verken hör till samtidskonstens absolut mest intressanta konstnärer, samlade för första gången tillsammans, och på Borås Konstmuseum. En unik utställning, av flera skäl – dessa uppmärksammade konstnärer har uppbokningstider på flera år. Att få dem tillsammans är en prestation. De är jämlika i ålder – konstens generationsväxling. De har kärleken till måleriet gemensamt medan metod, stil och innehåll skiljer dem åt. Med Karin Mamma Andersson, Anders Virgil Dejarv, Linn Fernström, Jens Fänge, Carl Hammoud, Kristina Jansson, Jockum Nordström, Sigrid Sandström, Astrid Sylwan och Gunnel Wåhlstrand visar Borås Konstmuseum än en gång sin förmåga att attrahera marknadens bästa konstnärer att ställa ut i Borås. Flera av konstnärerna har redan en betydande inverkan på svensk samtidskonsts uttryck och flera av dem har också nått stora framgångar på den internationella konstmarknaden.
Länk till Borås Konstmuseums film om konstnärerna och deras konstnärliga arbeten – www.borås.se/konstmuseum
Mitt i finanskrisens hetta invigdes Borås Konstmuseums nya, ändamålsenliga lokaler. Med relativt små ekonomiska ramar har man lyckats bygga om och förvalta de gamla lokalerna till att gestalta sig i ny form. Lokalerna är ödmjukt förändrade till nutidens krav och det som fascinerar är att de trista ventilations-, eluttags- och belysningsramperna knappast märks. Ett begåvad trolleri i konsten att dölja det som inte skall synas, till förmån för det som skall visas.
Borås Konstmuseum har också fått sin egen fasta ”videobox”. Ett centralt rum i muséet där man nu skall utveckla, bygga upp och köpa in fler videoverk bl a på uppdrag från Västra Götalandsregionen.
Den aktuella bilden visar Konstmuseets chef Hasse Persson invigningstala kring utställningen Samtidigt – måleri.
När Borås Konstmuseums chef Hasse Persson tillfrågade mig sommaren 2006 om jag ville delta i Borås Konstmuseums stora sommarsatsning 2007, blev svaret nej.
Jag kände mig inte redo att ta klivet ut i offentligheten. Jag ville testa, känna mig för och utveckla mitt konstnärskap utan press. Men Hasse Persson var övertygad om min mognad och konstnärliga kvalitet. Han vann.
Hösten 2006 visade jag upp ett antal idéskisser och foton på verk som jag hade gjort utifrån temat Identitet – Borås Borås. Hasse Persson tyckte inte jag skulle tveka utan vi bestämde att jag skulle gå vidare och utveckla mina förslag och idéer.
PERFORMANCE, rosor och mina nyckelpigeskor…
Vid huvudentrén till Konstmuseet. Performance i samband med vernissagen. Med röda rosor, alla 39 cm långa (vilket jag återkommer till om paraplyerna) delade jag ut lika många till antal som Borås har som ålder. Rosorna gav jag till alla kvinnor som ett tack att de ständigt stödjer kulturen – de är konsten trogna genom alla sina besök. ”Välkommen till utställningen – Identitet, Borås Borås”. Det var det jag sa. Min svarta klädsel är en del av min identitet sedan 30 år, i det svarta finns alla kulörer och färger. Det är som att gå ut i trädgården om natten. Allt är svart, men alla färgerna finns där. Dagen till ära bar jag som kontrast röda skor med svarta prickar – mina nyckelpige-skor. En nyckelpiga innebär sol och lycka. Man skall aldrig göra en nyckelpiga illa, då blir det regn… Det har mamma sagt. Och hon brukar ha rätt.
PRODUKTIONEN PÅBÖRJADES
Hösten 2006 och våren 2007 blev produktionsperiod. Några av verken var komplicerade att producera, var tidskrävande och krävde också stor produktionsteknisk kunskap. Jag praktiskt taget bodde i Göteborg under perioder för att på plats ge direktiv och information kring praktiska detaljer och utseende av verken. Inget fick gå snett då produktionsprocessen var kostnadsintensiv och med detaljerat tidsschema fick inget spricka.
Exakta mått och precisionsarbete är ett krav när de laserskurna aluminiumdelarna skall fogas samman.
Samtliga delar till ”Ärr:en” laserskars i såväl aluminium som rostfritt stål.
Utskurna formationer för neonrören.
Svetsarbetet med alla bokstavsdelar innebar stor noggrannhet och exakthet för att inte tappa gestaltningsidéns form och kvalitet. Men också inpassningen till neonrören.
De laserskurna aluminiumdelarna som blev över, blev dynamiskt abstrakta och utvecklades som enskilda konstverk.
Här monteras den över 4 meter långa neontexten – ”kläderna gör kvinnan”. Från vänster är det Borås Konstmuseums Konstpedagog och Curator Kristina Mellström som tillsammans med neonrörstillverkaren Johnny Ekström, jag själv och Borås Konstmuseums chef Hasse Persson som diskuterar uppsättningen mot en röd vägg.
MIN RÖDA KISTA
Den röda kistan står uttrycksfull i foajén till Borås Konstmuseum. Lackerad för femte gången med härdlack blir lystern expressiv – den röda färgen är exakt den röda nyans som Borås Stadsbussar var mållackerade med fram till 80-talet. Därefter blev bussarna plötsligt krämgula med röda dekorlinjer. Och därefter när Västtrafik fick bestämma blev bussarna blå.
VART TOG MINA RÖDA BUSSAR VÄGEN…
Det är titeln på verket – och i min värld är det tjänstefel och en styggelse att ändra profilfärger utan egentlig anledning. Att plötsligt Borås får blå bussar när de från början var röda är i min mening grovt övergrepp på stadens identitet. Kistan illustreras av att de röda bussarna har gått ur tiden. Den rostfria ställningen på hjul är i format och i utförande med plats för tre kistor. De som känner min historia vet att min fru gick bort i cancer 2003 och den röda kistan symboliserar också detta – en förlust och saknad. Platsen för de tre andra kistorna är min egen och mina två barns.
Den röda kistan stod kontrastrik mot den gråmålade väggen och vita inramningen.
EN RULLANDE INSTALLATION. Ärret eller ® fick sin publika introduktion genom BUSSREKLAM – Under utställningsperioden förstärkte jag de förlorade röda bussarna, genom att Borås Stadsbussar körde med röda bak- och långsidor. Texterna saknade bokstaven r som något övertydligt beskrev en saknad och ärrbildning . Så mitt namn kunde alltså gestalta sig så här: La s Gustaf Ande sson.
DELAT ÄRR – Ärrbildning i staden – staden som delades genom motorvägen.
Att producera neonrören är tidsödande och kräver stor hantverksskicklighet. Jag övar och bistår mest som hantlangare.
”ÄRR” – symbolen för registrerat varumärke, men också i denna gestaltning en ärrbildning i miljön. Den stora rondellen i rostfritt stål med neonljus flöt på viskans vatten. Med sina nästan 3 meter i diameter syntes den från rymden. Och därifrån fick den också sin rätta proportion i miljön. Likt ett ® för ett registrerat varumärke. Som också är identiteten för Borås. Placeringen av rondellen var strax vid sidan om den gamla Teaterbron till Stadsparken. Det var just vid den plats som den gamla Stadsteatern revs en natt trots mängder av protester. Ett övergrepp som blivit en ärrbildning i Borås historia. Viskan bär också på sina ärr. Genom decennier av nedskräpning från textilindustrin hör Viskan till ett av de mest förorenade vatten i Sverige. Sedimentet är fyllt av miljöfarliga kemikalier och ett därmed ett stort ärr i Borås.
Här placeras den över 3 meter breda rondellen i Viskan. Med stora flytdockor under verket skulle den komma att flyta exakt som det var tänkt. De rostfria sidorna och ovansidan skapade vackra vattenblänk och fick objektet att sväva över vattenytan. Neonljuset ® lyste dygnet runt och på kvällen blev det ett populärt diskussionsämne.
Objektet vägde drygt ett ton och neonljuset var säkrad för ca 16.000 volt.
GUDS TÅRAR 2007.
39 paraplyer monterade på en järnställning, med kupolerna vända mot himlen. Platsen var den stora torgytan utanför Kulturhuset även benämnt P A Halls terrass.
De är alltså vända för att fånga in regnet. Varje paraply representerar en kulturbyggnad som rivits sedan andra världskriget. Med andra ord har Borås fråntagits en rad vackra minnesmärken och kulturbyggnader. Det är av den anledningen paraplyerna är vända mot himlen – som insamlare av Guds tårar. Gud har haft många anledningar att gråta och fälla tårar över sin stad
Paraplyerna stod som installation i över 4 månader utomhus. Verket väckte stor nyfikenhet och Borås Stad har visat ett visst intresse att köpa in objektet fast i annat utförande.
Paraplyerna stod majestätiskt och skiftade uttryck genom solens vandring på himlen, vid regn eller skymning och natt. Paraplyerna blev starka i sitt uttryck, gestaltning och mångfald.
Mot slutet av utställningsperioden utsattes installationen för omfattande skadegörelse. Medan man kunde förfasa sig över tilltaget, kunde man också märka att objektet levde sitt eget liv och genom deformationerna få ny gestaltning och uttryck. Min son Simon tyckte att paraplyerna såg ut som jätte skator som brutit vingarna.
HILKKA, RITVA, TUULA, SINIKKA…
En installation med vaxhänder. En hyllning till de finska sömmerskorna som arbetade inom textil- och konfektionsindustrin med början på 50-talet. Händerna är formade som kycklingben – hackkycklingars. De finska sömmerskorna i Borås blev ofta utsatta för trakasserier och de deformerade händerna vill också visa på kvinnornas utslitna och söndervärkta händer i nutid.
”KLÄDERNA GÖR KVINNAN” – en tolkning från begreppet att det är ”kläderna som gör mannen.” Men i Borås var det verkligen kläderna som gjordes av kvinnor. Därav den över 4 meter långa neonskylten som blir som en diagramkurva i perspektiv – för pulsen och stressen i fabrikerna.
BRANDEN PÅ BORÅS STADSHOTELL 1978
Stefan Liberg – överlevare, från Stadshotellbranden. Många blev märkta för livet. Många ungdomar fick ingen morgondag. Den ödesdigra junikvällen – på skolavslutningsdagen 1978 brann hela byggnaden. en som överlevde är Stefan Liberg som ställde upp på fotografering och visade sina ”ärr”. Trots att 30 år har gått finns inget minnesmärke efter branden och ingen vill tala om det – förutom Stefan Liberg.
Bilden illustrerar var polisen tror att branden började. Vid spelautomater.
Grinden var låst och smidesdetaljerna har små kors…
Stor man i en liten värld. Jag ville gestalta Stefan i stort format. Man kan därigenom också betrakta hans deformerade kropp. Mitt neonobjekt speglades i hans monumentala bild – ett delat ärr.
MOTORVÄGEN – SOM ETT SÅR GENOM BORÅS
Flygfoto över Borås visar med all tydlighet det sår vägen skapat. Jag har velat sy ihop staden och därigenom skapa en helhet. Tekniskt var det komplicerat att skapa ”såret” men stygnen kommer fram och delningen blev ihopsydd blev uttrycksfullt och passande.
DET ÄR INTE VAD DU TROR ATT DET ÄR.
En baksida från modets värld. På 60-80-talet producerades tusentals bilder från främst postorderföretagen. dessa bilder blev inte alltid sanningsenliga utan överdrifter förekom frekvent. Kläderna var inte alltid den bästa konfektionen, i fel storlekar e dyl. Dessa verk speglar hur man undanhöll de verkliga förhållandena genom in-nålning, tvingar in måtten etc.
© 2025 Lars Gustaf Andersson
Producerad av Rivercode Webbyrå — Upp ↑