Lars Gustaf Andersson

Verket ovan är gjord av Riitta Vainionpää och består av garn och tråd. Jag stannade upp flera gånger som gav associationer. Verket var ingen höjdare men hade en nerv och en rolig teknik som snarare kan betecknas som konsthanverk.
Bilden ovan är ett verk av Rune Andersson, Bilderna är ituklippta strumpor i ett collage som blir till effektfull kontrast som bild. Mycket stilistiskt och grafiskt. Man undrade vad det var.

Verket härunder är en rolig bild där konstnären Mikael Åberg knutit ihop svarta avfallspåsar och effektfullt placerat dessa i naturen. Vid en hastig blick ser de ut som kaniner på vift.

Bilden ovan är stills från en videofilm av Dan Lestander. Gestalterna dyker upp likt gubbar i lådor slumpmässigt ur isvakarna. En effektfull dramatisering och snyggt genomförd. En film som fascinerade och fick många att stanna upp.
Erik Sigerud har målat detta gigantiska verk. Associationen till Jesus sista måltid är slående medan här är det en dialog mellan finanskrisens dignitärer kan man gissa.

En effektfull bild där Luise Sejersen skapat bild på ett tredimensionellt sätt genom att bygga ut motivet från sin yta.

Till sist tar jag med en oljemålning av Fredrik Sundqvist, ”Landet bortom 2”. En oljemålning som kändes fin. Tekniskt bra och ett motiv som berörde. Jag kunde själv känna mig stå där som liten gosse med mamma i hand och blicka mot framtiden eller vända ryggen mot någon eller något…

Nästa år fyller Liljevalchs Vårsalong 90 år. Det borde firas.

Bilder: Lars Gustaf 2010.

”Tomorrow, in a year”, är en nyskriven elektroopera med den danska performancegruppen Hotel Pro Forma och The Knifes. Operan skildrar livets gång, tiden och naturen. Föreställningen hade urpremiär hösten 2009 på Royal Danish Theatre i Köpenhamn, 150 år efter Charles Darwin publicerade sin bok ”om arternas uppkomst”. Det är just Darwins tankevärld som är utgångspunkten för verket som framförs av en mezzosopran, en popsångare, en skådespelare och sex dansare.

Den brasilianska konstnären Maria Nepomuceno låter sina skulpturala hängmattor korsa rummet och kommenterar sina verk ”jag vill skapa känsla av att färdas från vår kulturs början till nuet”.

Likt växtlighet i en hemlighetsfull trädgård slingrar sig hennes verk och fångar effektivt betraktaren genom verkens fascinerande tillkomst och teknik.

10.000 raka streck skapar spännande möten och abstraktioner. Alla besökare är lika fascinerade över det otroliga arbetet – linjerat direkt på vitmålad vägg.

Kvadratiska block i stark förstoring, de olika linjerna bryts likt prismor och skapar nya möten och färgtoner.
Med indigoblå kriterad färg snörslår man linjerna direkt på hela väggen. De halsbrytande linjerna blir som levande abstraktioner som väntar på att någon skall greppa en linje…

En matematisk väggdekoration som blir till en färggrupperad kavalkad av toner, allt utifrån systematisk färgpreparation. Det är bland färgelementen jag trivs.

Lars Hägglund spelar in sig på pianot. Iskallt trapphus. Men suveränt sound.

Jag är varm i studion. I bakgrunden står Juan och Lars och diskuterar klipp i tagningarna.

KOM SOM DU ÄR. Du duger. Och våga följa ditt hjärta. Så början ingressen till utställningen av Karolina Henkes ”One of a Kind”.

FÖLJER SIN EGEN ÖVERTYGELSE

Även om hon inte söker nischa sig är hennes bildspråk mycket tydligt, och en Karolina bild står ut från mängden.

Ett kärt återseende i utställningen. Stig Forsbergs bild på min klädkollektion Victor Hugo på 70-talet. Jag vill minnas att trenden då var idéer från filmen Annie Hall. Detta förstärktes perfekt av stylisten Lotta Lewenhaupt som då arbetade som modejournalist.

Det har varit tuffa dagar för de som hängt årets höstsalong på Borås Konstmuseum. Bland hundratals verk hade årets curator och enda jurymedlem – Pontus Hammarén, valt ut 176 verk som fick representera Sjuhäradsbygdens konstnärer.

Visst, det är så här arkitekturen skall se ut. Det tycker i alla fall två. Jag och arkitekten.

Likt en zeppelinare som landat mitt bland traditionella byggnader har kulturbyggnaden satt kraftiga avtryck i sin samtid. Min uppfattning är att mindre städer skulle tjäna oerhört mycket genom att skapa byggnader som tar för sig och blir en symbol för sin stad, sin tid och sitt innehåll. Bilbao och Frank Gehrys Guggenheimmuseum är ett exempel. Men även tidigare kulturobjekt som t ex Centre Pompidou i Paris är intressanta exempel.
Multifunktioner erhåller man genom den annorlunda formgestaltningen. Som här ljusinsläpp som påverkar inomhusmiljön och skapar positiva effekter och mervärden.
Restaurang och lounge för olika möten och diskussioner om konsten och kulturen. Det är viktigt att människor får dessa ”rastställen” att samla sina sinnen.