Lars Gustaf Andersson

En modell av den skulptur som Borås Stad köpte in i samband med Skulpturbiennalen 2008.

Det finns något bortom det synliga i Marianne Lindberg De Geers konst som jag gillar. Jag har följt hennes konst under senaste decenniet. Om hennes berättarkonst är något som tilltalar mig. I hennes bagage finns en rik livserfarenhet och en personlighet som vägrar sitta tyst. I sin konst är hon lekfull, personlig och medmänsklig. Det är med andra ord något av det mest provocerande man kan vara i vår tid.

Hennes bilder handlar ofta om att utforska den egna identiteten, och sig själv i andra.

Gravstenar med olika inskriptioner. Konstnären hade vid något tillfälle mött en text som någon kladdat på en gravsten med orden – Mamma ring hem, naturligtvis mycket starkt budskap och som griper tag om den mest luttrade kyrkogårdsbesökare.

En serie mekaniska dockor som rör sig individuellt med olika uttryck. Det är Mariannes bakgrund som mentalskötare som gör sig påmind och som hon berättar på ett högst personligt sätt.

Foto: Lars Gustaf 2010

Amerikansk musikkultur av högsta klass – det var vad den amerikanske tenoristen James Moody bjöd på nyligen.

Den tyske konstnären Hans-Peter Feldmann, född 1941 i Düsseldorf

var en av Tysklands mest utmärkande konstnärer under 60-70-talen. Han rekogniserade problematiken i det moderna samhället med konst och kultur och genomförde många utställningar.

Nu visas en rad verk av honom på Malmö Konsthall, verken är i olika media, beroende på vad han vill berätta. Ovanstående installation består av olika blomkrukor monterade på vägg. Att våga utmana och trotsa genom det enkla är även något som fascinerar mig.

Dansk samtidskonst med stor anspänning och nerv.

Mycket av det som visades på utställningen ”Färgen i Konsten” är skåpmat. Förvisso representerat av kända konstnärer och en storsamlares intresse men här skulle Lousiana kunnat skapa en större spännvidd runt temat vad färgen har för betydelse inom konsten och innehåll och uttryck. Eller hur färgen påverkar oss. Därav saknades allt. Det är upptill betraktaren att själv koordinera och finna ut vad respektive konstnär kan ha menat med sitt verk. Jag tycker det känns tunt att ha ett tema som borde innehålla mer konstpedagogik och färginnehåll.

Visst är Lousiana som konstinstitution en häpnadsväckande företeelse, men det krävs nog att de också hittar en nerv som berör i djupare mening. Jag är tämligen trött på tillrättalagda utställningar för den breda publiken. Busslast efter busslast av kulturintresserade tanter väller in. De kränger sig fram till café- och restaurangdelen och lämnar allt till sitt öde.

Det vore nog förtjänstfullt att försöka skapa en mix av god samtidskonst och gärna representerat av nyblivna konstnärer. Kanske grogrunden för morgondagens attraktioner. Många av de verk som finns representerade på Lousiana idag inhandlades tidigt – ett exempel är Giacomettis spröda och gängliga gestalter. Idag bringar dessa skulpturer enorma summor vid auktioner. Förutom en rad internationellt kända konstnärer har Lousiana en rad danska konstnärer representerade bland sina samlingar, där bl a Per Kirkeby är en av de verkligt stora, som också representerades för något år sedan med en stor retrospektiv utställning på Louisiana.

Tony Cragg visar sina olika gestaltningar fram till maj. Meningen med utställningen är att ge boråsarna möjlighet att bekanta sig med konstnärens verk och öka förståelsen för verkens innehåll och det verk som finns av Tony Cragg på Sandwalls plats i Borås.

Vill du veta mer om Tony Craggs konstnärskap – logga in på Borås Konstmuseum.

En liten snutt med Tony Cragg i samband med pressvisningen på Borås Konstmuseum.

Borås Stads Kulturchef – Elisabeth Lundgren – en i raden av entusiaster som skapar ett Borås med skulptur och samtidskonst av yppersta klass.

Borås Konstmuseums chef Hasse Persson är en annan av dessa entusiaster som arbetar för att också kvaliteten på konsten håller högsta klass.

Även om det inte är uttalat så har detta blivit en hållbar strategi. Konkurrensen är förhållandevis liten i förhållande till andra städer och det har, tror jag, blivit den enda chansen för Borås att positionera sig till en rimlig kostnad.

Samhällsekonomiskt har projektet redan blivit en lottvinst. Likvärdig uppmärksamhet i media skulle inte bara kostat mångmiljonbelopp, det hade också krävt extremt bra nyhetsmaterial för likvärdig uppmärksamhet. Det räcker alltså inte med att Elfsborg vinner guld ett år, eller att Volvo bussar får en mångmiljon order. Detta är glömt efter kort tid.

SKULPTURSTADEN – BORÅS

I år sker Skulpturbiennalen för tredje gången. Meningen är ett återkommande arrangemang med ambitionen att minst ett verk stannar kvar till boråsarna. Med Pinocchio av Jim Dine, Catafalque av Sean Henry, Declination av Tony Cragg, Bodhi av Fredrik Wretman och Lilla Ute av Charlotte Gyllenhammar, har nu Borås förärats en rad skulpturer av yppersta klass, som också lockar fler kända konstnärer till Borås.

I flera år har jag arbetat med ”skyltdockor som objekt”. Jag har stilistiskt arbetat vidare med den opersonliga framtoning de oftast har. Det finns något otäckt över skyltdockornas perfektion och dimension. De nakna skyltdockorna är intressanta och inbjuder till tolkningar och fantasier.

Planerad öppen utställning i min ateljé i maj. Samtidigt med Skulpturbiennalen. Det kommer att bli en utställning med många olika verk, måleri, skulptur, grafik, video med mera. Du kommer att få mer information framöver om du kollar min blogg.

Det är bara att njuta. Vart man än går i skog och mark så är motiven bedårande. Som julkortsmotiv överallt. Varje flinga är ett mästerverk och konstverk.

Ett otal skisser på paraplyer och installationsformer har gjorts sedan 2007. Nu håller jag på med en skulptur där paraplyet är ett skelett. Avklätt. Fossilt. Naket. Det mäter 3,9 meter i diameter och är en repetition av de rivna byggnaderna i talet 39.

Paraplyet är tillverkat i svarteloxerat järn.

Bilder: Lars Gustaf 2010.