Välkommen till min konstnärliga sida. Här finner du dagboksanteckningar kring mitt konstnärskap, om konst, om muséer, om gallerier, om konstnärer och om händelser som påverkar mitt liv och konstnärskap.
Redan på 80-talet, ja kanske ännu tidigare tyckte jag mig se skulpturala former inom kläddesign. När jag själv var klädformgivare under tidiga 80-talet såg jag många internationella klädformgivare som skulle kunna kalla sig konstnärer eller skulptörer. Rei Kawakubo den japanske konfektionsdesignern med Comme Des Garçon eller den smått fantastiske kläddesignern Issey Miyake skapade fantastiska kreationer.
På närmare håll blev väl möjligtvis Vivienne Westwood uppmärksammad för sin skulpturala ballongstjärt och hennes tunga kretongkreationer.
Nyligen såg jag en utställning ”Not a Toy – Fashioning Radical Characters” med just kläder som skulpturer eller tvärtom. Bilden överst visar en av gestalterna i stickad version av Vassilis Zidianakis.
En intressant utveckling är de nya smarta textilierna som skapar helt nya förutsättningar för form och funktioner och som naturligtvis triggar konstnärer att skapa nya verk. Schweitzarna och amerikanarna är långt framme och Textilhögskolan i Borås jobbar frenetiskt att haka på denna utveckling.
Leila Pazookis ”Små poesier av kopiering” kunde man nyligen studera i Berlin och på Galerie Christian Hosp. Det var en exposé och utställning kring kinesisk massproduktion. Och kopiering. En magnifik beskrivning hur kopior av kända verk vinner sin själ, marknad och köpare. En företeelse som kineserna är väl förtrogna med inom helt andra branscher. Datorer, telefoner, möbler är bara några branscher som fått sina produkter kopierade. Konfektionsindustrins varumärken har ju kopierats sedan lång tid tillbaka, och nu får också kända konstnärer och mästerverk se sig kopierade i stor omfattning. Kinesiska målare på rad kopierar kända verk med mer eller mindre lyckat resultat.
En intressant frågeställning i sammanhanget blir vad innehållet i ”Fair Trade” innebär och om vad som får kopieras, besjälas och vara rättvisemärkt.
All kultur skall enligt Barnkonventionen motsvara ca 25% med direkt inriktning på barn och ungdomskultur. Det kan knappast införlivas generellt idag, oavsett om det är Sverige eller andra länder. Speciellt får barnkulturen stryka på foten när samhällsekonomin är knackig.
ÖPPEN DIALOG MELLAN BARN OCH VUXNA
Därför är nu en satsning som genomförs på Moderna Museet i Stockholm en lovvärd motreaktion på det ofta skrala utbud av kulturinslag som just är inriktat på barn och ungdomar.
280 kvadratmeter utställningsyta står tillförfogande för barn och ungdomar från åldern 0-19 år. Moderna Museet vill med satsningen visa vad barn och ungdomar tycker är viktigt, roligt, intressant och vackert. Barn och ungdomar bjuds in att ställa ut sina alster och därigenom skapa en öppen dialog mellan de unga och äldre om vad de ser som viktigt i deras liv och vardag.
TRÅNGSYNTA PEDAGOGER
För en tid sedan var jag på en konstinstitution i Frankrike och talade med just en grupp konstpedagoger om hur de arbetar med barn och ungdomar. Vad som är intressant var den kreativa dialog som uppstod när de öppnar upp med annorlunda frågeställningar till barn och ungdomar. Uttrycksformerna handlade inte om att måla av enskilda verk som tema vilket man t ex gör på många konstinstitutioner och museer. Louisiana i Humlebaek har en ganska väl utvecklad konstverkstad för barn men även här gör man felet att ”diktera fram” de villkor och förutsättningar som avskärmar barnens fantasi. Det blir med andra ord konstpedagogerna som skapar förutsättningarna och inte tvärtom. Här har bl a svenska konstpedagoger mycket att lära av de franska anser jag.
Man kan hoppas att Moderna Museets satsning öppnar upp för en nyskapande och uttrycksfull dialog mellan barn, ungdomar och de vuxna.