Under begreppet Amuse-Gueules Neuer Musik XLV, spelas Ursonaten från hösten 2010 av Kurt Schwitters. Konkret poesi med megakonstnären och musikern John Cage på Radialsystem i Berlin.
Månadfebruari 2012
På söndag är det vernissage för Cindy Shermans bilder på MoMa i New York. En av våra samtidskonstnärer som kommit att betyda mycket för bildkonsten. Hennes starka, ibland självutlämnande och provocerande bilder med henne själv i fokus, har blivit stilbildande och en identitet i hela hennes karriär i mer än 30 år. Utställningen pågår mellan 26 februari – 11 juni 2012. Ta dig dit om du är i staden.
Sedan 2003 har jag jobbat en del med fötter och skor i mitt konstnärsskap.
Nyligen när jag var i London fick jag se dessa enorma, kvinnliga tillbehör på Libertys, jag blev tagen av den paljettprydda skon men också sandaletten. De påminde mig om den extremt kommersiella konstnären Jeff Koons ofta väl tilltagna objekt. Inte alltid så ”konstnärliga” i sitt uttryck utan mer i sitt konceptuella innehåll. Ofta storleken som skapar uttrycket. Det slog mig att konst lever allt oftare integrerat med kommersiella krafter…
Bild från Cindy Shermans film från 1980.
Ibland blir jag trött. Som t ex den nya fotografiska utställningen i Malmö. Just detta faktum att kuratorerna är så fega eller låt oss säga nervösa för att inte uppfattas rätt för etablissemanget, så blir utställningarna strömlinjeformade.
Det blir ofta förutsägbara utställningar. Inte mycket som överraskar, och det är synd.
Att bara arbeta med redan superetablerade bildkonstnärer gör utställningarna lätt kravlösa eller befriade från lust att vilja veta mer.
I Malmö är nu Cindy Sherman på väggen igen, och Tracey Moffatt som båda kan t ex ses på Borås Konstmuseum just nu, på utställningen ”Helvete”.
En utställning som hyrts in från Liljevalchs. Och som jag tycker skulle kunna vara mycket mer engagerande under ett så kraftfullt tema som Helvete.
Roj Fribergs installationsverk på utställningen Helvete, ett av de få verk som berör på Borås Konstmuseum.
Jag tror att kuratorerna får skärpa sig och fånga upp bättre tema och innehåll i utställningarna för att få ett bredare intresse för bildkonsten. Ängsliga kuratorer som i stil med det i Malmö gagnar inte intresset för bildkonsten. Sedan spelar det ingen roll ifall det är Cindy, Tracey, Andy Warhol eller Robert Mapplethorpe m fl kända namn som figurerar på väggarna.
När man kan se dessa bildkonstnärer på museer och gallerier överallt så tappar man unikiteten, engagemanget och intresset och det är inte bra. God bildkonst måste få ta ut svängarna och representeras av fler än världskända konstnärer. Kuratorerna har här ett viktigt uppdrag som kulturbärare, för fler än den elitistiska massan.
Där har dessa institutioner mycket att hämta ifrån t ex Magasin 3 i Stockholm.
Detta är inget nytt. Att konst befruktar andra branscher och yttringar. Som t ex inom arkitektur. Men också inredningar, möbler och andra ting för olika miljöer. Musik och ljudkonst är annat som också ligger nära bildkonstens uttryck.
På Magasin 3 i Stockholm pågår nu en utställning av den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Konstens är hans verktyg, hans sätt att bryta mark, att dialogisera och revolutionera.
Uppväxt i arbetsläger har han ett liv fyllt med berättelser han vill förmedla.
Jag kom i kontakt med honom 2008 i Beijing och har därefter stött på hans konst runt om i Europa.
WEIWEI SKAPAR OPPOSITION
Hans konst tar plats, i yta och innehåll. Det är mäktig konst, stor konst. Att han nu också tillsammans med den schweziska och internationellt kända arkitektbyrån Herzog & de Meuron fått uppdraget att formge paviljongen under Serpentine Gallery i Hyde Park i London, är ett bra exempel på gränsöverskridning som blir till spännande möten och samarbeten.
Paviljongen kommer att bestå av tolv pelare och en flytande plattform ovanför marken. Samma team som utformade den berömda OS-Stadion i Peking 2008, benämnd ”fågelboet”.
Bilden tog jag i samband med slutförandet av Stadion inför OS 2008.
Ett genomgående tema i Weiweis konst är hans underliggande kraft och opposition kring diktaturen i Kina.
Solrosen – symbolen för diktatorn Mao och solrosfröna hans medborgare. Hans verk bär namnet ”Sunflower Seeds”, från 2009 och består av 100 miljoner handgjorda och bemålade solrosfrön i porslin, utförda av 1.600 underbetalda kinesiska hantverkare. Baksidan av det kinesiska, ekonomiska systemet, som här blir en del av Weiweis konstverk som här står i ett beroendeskap till dessa hantverkare. En omöjlighet att producera till rimlig kostnad i väst.
Weiwei blir här en konstnär – som utnyttjar det kinesiska systemetoch de förtryckta, som han i själva verket kritiserar, kanske blivit förblindad av systemet…
När jag besökte Beijing 2008 berättade en konstintendent att det var interner på fängelser som utfört dessa bemålade porslinsfrön. Om det är sant eller inte, har jag ingen aning om.
2010 visades verket på Tate Modern i London. Nyligen också på Louisiana i Humlebaek.
Under begreppet Bibu.se marknadsförs professionell scenkonst för ung publik. Eller rättare sagt ett paket med valmöjligheter för olika köpare av scenkonst. Denna biennal blir årets händelse och Sveriges viktigaste mötesplats under några dagar i maj. Det är då juryutvalda uppsättningar representerar svensk och internationell scenkonst i Lund. Med en kaskad av handplockade föreställningar som skall stimulera till eftertanke. konstnärligt nytänkande, skratt, skräck och aha-upplevelser.
MITT UPPDRAG INOM REGIONTEATERN
Som ledamot i Regionteater Väst är min uppgift att skapa förutsättningar och arbeta för ökat intresse, tillväxt och hög kvalitet inom scenkonsten. Vi har en fin utveckling att försvara. Och som ett exempel har flera av Regionens uppsättningar också blivit utvalda till årets Biennal i Lund. Vår potential att växa inom regionen är mäktigt stor.
Regionteater Väst producerar scenkonst för ung publik. Vårt uppdrag handlar om att kommunicera scenkonst och alla dess inneboende värden för en ny generation.
Oavsett var de bor, var de kommer ifrån och vilka de är så skall alla barn och unga i hela Västra Götaland ges möjlighet att ta del av en levande scenkonst.
Det uppdraget gör oss till Sveriges största turnerande institution för barn och unga.
Det är Christian Mio LoClair som framträder som dansens och scenens härskare och tar sin plats tillsammans med koreograferna Louise Wagner och Biliana Voutchkova. Det här är scenisk konst och performance i ny form. Louise Wagner är blott 30 år men redan väletablerad på dansscenerna världen runt. Yppersta klass och ett intressant möte mellan olika konstnärer som nu sker på RadialSystem i Berlin.
Förhandsvisning av finska samtidskonstnären Eija-Liisa Ahtila.
Det är Moderna Museet i Stockholm som har vernissage på ”Parallella Världar” av Ahtila.
Hon är en av Nordens mest erkända samtidskonstnärer med en rad intressanta verk och utställningar bakom sig. Hon är en föregångare i utvecklingen av filmiska installationer och hennes videoverk berör och väcker känslor, och frågor. Hon finns representerad på de största konstmuseerna runt om i världen och hon var också representerad på Venedig Biennalen 1999 och 2005.
Nu på Göteborgs Operan – premiär för Sjostakovitj ”Lady MacBeth från Mzensk”, en mäktig opera från 1934. Handlingen bjuder besökaren på förbjuden kärlek, lyxliv och giftmord med råttgift i svampsoppan. Den starka historien regisseras av Graham Vich, en av de största regissörerna inom operavärlden just nu. Sjostakovitj skrev operan i det kommunistiska Sovjetunionen 1934, medan Graham Vich låter Katerina leva i ett nutida Ryssland, där de nyrika frossar sig i extrem lyx, och överkonsumtion.
Sångarna gör strålande prestationer och inte minst huvudrollsinnehavaren Katerina som sjunger sig igenom hela föreställningen i högt tempo. Den dramatiska musiken förstärks mästerligt mot en uppkäftig koreografi och scenbygge av Ron Howell.
Den 3 timmar långa föreställning gick snabbt. Värt ett besök. Med vin i pausen blev det också roligare…
E
En stilistisk konsert av två stilikoner. Det är ingen överdrift. Björn J:son Lindh och Lars Hägglund är två stilister med starka, individuella uttryck. Björn J:son Lindhs musik väcker bilder och Lars Hägglunds dramatiska pianoutspel står i fin samklang. Jag spelade in detta musikstycke Lake District utan klipp och det är inte mixat utan upptagningen är direkt gjord i kyrkorummet.
© 2025 Lars Gustaf Andersson
Producerad av Rivercode Webbyrå — Upp ↑