Just detta faktum att bokförlagen blandas upp med tingeltangel montrar gör att mässan blir kompakt och ibland oframkomlig. Jag har inga värderingar på arrangörens målsättning, men ett borde ändå vara att öppna upp och göra gångarna mer trafikvänliga. Det är oacceptabelt att trängas. Att dessutom montrarna är relativt dåligt designade ger ett dåligt helhetsintryck. Utställarna borde tänka på sitt varumärke och mässan förtjänar en bättre profil.
Månadseptember 2011
Just nu pågår Göteborgs Konstbiennal, verken visas på såväl Göteborgs Konsthall, Stenasalen, Röda Sten samt Bohusläns Museum. Utställningarna visar alla media. I detta fall en performance. Jag kan inte säga att jag blir berörd men det finns alltid små guldkorn här och var..
Ibland undrar man vem som styr våra öden… Plötsligt ringer mobilen – ”Hej det är Bettina”. Kommer du ihåg mig?
Sanningen är att vi inte setts sedan 2002. Bettina och jag fann intensiv kärlek under något år i Tyskland. Hon är tyska och bor numera i Luxemburg.
Jag har sökt henne tidigare men resultatlöst. Hon fanns inte på Facebook och hennes mobilnr hade ändrats. Nu berättade hon att hon utbildats till Doctor of Psychology i Tyskland. Och att hon ofta tänker på mig… det var ju gulligt…
Lycke Claesson i filmen ”Rape”.
Även i denna film ” Oxygene”, är Lycke självutlämnande och visar på stor närvaro.
Filmen ”Shariat” visar på en kvinnlighet men också skygghet och underkastelse.
My i en scenen ”Madonna” som gestaltats som en renässansmålning.
Med skickliga skådespelare och talanger går allt att visualisera. Skådespelarna Lycke Claesson och My Roman Fagerlind genomförde nyligen en rad korta konstfilmer med mig vid videokamera och till egen regi.
-”Jag har tidigare gjort en rad olika videoproduktioner, men aldrig riktigt funnit formen för vad filmerna egentligen skall berätta. Slumpen och improvisationen har fått styra i stor utsträckning.” Ibland har resultatet blivit bra, men inte alltid.
Med de nya filmerna, där jag testat olika uttryck är regin och improvisationen två viktiga parametrar i gestaltningen. Också ljussättningen har en viktig roll för att förstärka det dramaturgiska i skådespelarnas arbete.
My´s spröda och ljuvligt kvinnliga attityd kommer helt till sin rätt genom bl a filmen ”Madonna”. Samma gäller för Lycke som genom sin absoluta närvara gestaltar bl a ”Rape” på ett mästerligt sätt.
I tre dagar pågår konstmässan i Köpenhamn. Många av de tongivande gallerierna i Norden finns representerade. Mikael Kvium är konstnären som är känd i Danmark för konst som provocerar han säger, – ”konst är frivilligt, man kan bara vända den ryggen om man inte gillar den”.
I en stor monter finns Boråsgalleristen Jeanette Ölund där hennes galleri representerar konstnärerna Nina Pringle och Peder Josefsson. Båda konstnärerna med starka uttryck.
Peder representerar ett återhållet, och sparsmakat uttryck som renodlats genom åren. Hans målningar på kanalplast är dekorativa och skapar lätt en rumslighet.
Motsatsen är Nina Pringles bilder som målas i akryl. Med stor känslighet väljer hon ibland att färgen blöder och rinner som ger fina kontraster till de fasta formerna.
Inte kan man säga att Vävmässans modevisning var något man uppmärksammade. Nä tvärtom. Det var en gäspning och det kändes som många andra tyckte så också. Visningen var trist, inget tempo och man gick förstrött in på scenen och snabbt ut därifrån. Och kläderna var rätt mediokra också. De borde inspirerats av Textilhögskolans fina examens shower som numera fått en internationell och proffsig prägel.
Det här är ett av de få textila verken som stack ut i visningen. Men jag har sett det förut. Det fattas något…
Så här traditionella är mönstren som visades på Textilmuseet. Det är knappast med denna typ av design man lockar unga människor att handla textil.
Knappast något upphetsande. En mantel eller kåpa i liturgisk tappning. Skulle nog behövas en nytändning både i design och i kyrkans värld.
Vävmässan kan man nog beteckna som tanternas mässa. Medelåldern är garanterat 50+ . Men om man bortser från det, och stannar upp och funderar vad det är som drar kvinnorna till ”väven”. Så är det förmodligen gemenskapen. De nästar sig in i varp och väfttrådarnas rike. Det är som männens fotbollssnack. Arrangemanget på Åhaga kunde varit mer nyskapande tycker jag. Och modevisningen, från flera av Sveriges konsthantverksskolor hade nog behövt en curator för sammanställning och urval. För det var dåligt. Även själva visningen var medioker.
Martin Ciszuk på Textilhögskolan stack ut i mängden på Vävmässan,vi diskuterade om konsthantverk och våra kulturhistoriska hembygsdräkter. Han doktorerar i textilhistoria och med specialitet kring sidenvävning i 1800-talets Sverige.
På Textilmuseet visas parallellt med Vävmässan – Variationer i väv. Och vävteknik. Ett urval inbjudna konsthantverkare, designers och vävare har fått möjlighet att visa upp var man står idag.
Men åter igen. Det är inte idérikedom som man häpnar över. Det mesta är starkt bundet till tradition och gamla synsätt till textil. Det är få som sticker ut.
Nygårds Anna har ett eget uttryck i mycket av det hon gör. Kanske inte direkt i linje med hennes traditionsrika konfektion. Men textilien med sitt ”trasiga uttryck” är ändå något som utmärker en egen personlig stil, något som alltför sällan märks bland vävarna.
Årets Venedig Biennal bjöd på flera starka och intressanta presentationer. Det verk som media och konstkritiker skrivit mest om, var naturligtvis den nyligen bortgångne tyske konstnären Christoph Schlingensief verk för Tyskland, i den tyska paviljongen. En mästerlig installation med titeln ”A Church of Fear vs. the Alien Within”. Hela konceptet visades vid Ruhrtriennalen 2008 och bygger mycket på konstnärens sjukdom, ohälsa och biografi. Ett av inslagen behandlar just konstnärens upplevelse genom borttagande av hans lunga. Därefter sker en rad installationer, videomonitorer, 35mm filmer som berättar om Christoph´s resa mot döden. Han dog 21 augusti 2010. Hela paviljongen var ombyggd som en gigantisk katedral i en närmast ofattbar precision av detaljer och berättarform.
MIKE NELSON FÖR ENGLAND
En annan installation som väckte starka känslor var Mike Nelson´s verk Impostor, för England.
Redan vid entrén till den ombyggda paviljongen mötte man restriktioner om höjder och antal besökare per entré e dyl. Hela installationen är en form av psykodrama. Man kliver in i en annan persons privata. En otäck stämning råder i de olika rummen och en känsla av utanförskap genomborrar betraktaren. Alla rummen, med rekvisita och tillbehör är minutiöst iscensatta som miljöer för filmatisering. Ett mästerverk i sin helhet, där betraktaren och besökaren plågas att ta del av en annan människas situation.
CHRISTIAN BOLTANSKI FÖR FRANKRIKE
Ett annat mästerverk var Christian Boltanski´s installation i Frankrikes paviljong. Som en tryckpress för dagstidning passerade olika filmer banor som projicerades och avslutades av en hög ljudsignal. Tankarna gick direkt till stora industriers skoningslösa tempohets för de anställda. På given signal avstannade allt för att strax därpå åter löpa längs banorna när ringklockan ljöd.
Kulturföreningen FrEak SociEty är en Queer förening för dig som är intresserad av fetischism. exhibitionism och kreativitet. Här kan du släppa hämningar, festa loss och dansa. Föreningen arrangerar också olika performances och konstutställningar för en openminded livsstil.
FrEak sociEty är ingen sexklubb, swingerklubb eller bunden till någon religion eller politiskt parti. Här erbjuds möjligheten att fritt engagera sig i ett öppet sexualpolitiskt klimat där föreningen accepterar olika människors sexuella läggning och fetischer. Här accepteras inga fördomar baserat på kön, sexuell läggning eller sexuella intressen, det som gäller är en tydlig dresscode som förenar.
Så känsligt och subtilt. Grafik och måleri i en klass för sig, visas just nu på Ålgården. Med mästertryckaren Jim Berggren vid sin sida så blir också verken av den höga grafiska klass som man kan förvänta sig.
Nina Bondesson driver grafiken framåt och hennes egna fantasibilder, som ofta har något erotiskt och sexuellt i sin underton, gör att man sveper in i hennes bildvärld.
Nina Bondesson med sin livskamrat och mästertryckare Jim Berggren, som vanligtvis huserar i Mölndal och verkstaden Vardagsbilder.
Innan ”Ärret” sänktes ned på Viskans vattendrag våren 2007 hade opinionen varit ganska lågmäld kring åns förorenade bottensediment.
Men under de senaste fyra åren har fler börjat tala om Viskans sediment och förorenade vatten, eller bottensediment.
Viskan hör till ett av Sveriges mest förorenade vattendrag med mängder av kemikalier och tungmetaller som kan äventyra människans hälsa, men också djurens.
Det är dags att lägga fram ett politiskt program på bred front, om hur man vill se en hållbar lösning i framtiden. Genom att eventuellt ”packa in” sedimentet med t ex makadam och sedan lägga grus och sand över så blir förmodligen miljöpåverkan lägst.
Troligtvis det allra billigaste och effekten blir också ett vattendrag som ser inbjudande ut för bad mitt i centrala Borås.
© 2025 Lars Gustaf Andersson
Producerad av Rivercode Webbyrå — Upp ↑