Månadmaj 2009

Konst skall berätta…

Det här är den bärande filmen i videoverket. Installationen består av 5 enskilda videoverk och en installation. Verket ovan är ca 12 minuter lång och är en skildring när hjärnan strålas, baserad på Henryk Gorecki´s musik och sång.

Det här är några bilder ur mina videoverk och installationer med titeln ”Fragile”2004.

Hela projektet startades då min dåvarande fru gick under behandling för en aggressiv cancer.
Det mesta dokumenterades och filmades, fram till hennes död fredagen 13 juni, klockan 13:33, 2003. Verken handlade i stor utsträckning om kampen, utsatthet, ångest och smärta. 
Delar av videofilmerna och installationerna visades på Galleri Cosmopolitan hösten 2003.
Efter hand har videofilmer kompletterats med illustrationer, bilder ur filmerna, grafiska tryck och enskilda verk i installationer som t ex kläder men också skulpturer som tenderar att bli kroppar – ofta demolerade, sargade, utsatta.
Kläder i kollektionen ”Fragile” omfattas bara i vitt. Färgen har varit viktig och på kollektionsstången är det 13 st  i antal. De är deformerade, sydda för att anpassas till sjuka tillstånd. Ofta försedda med färdiga instrument och droppflaskor insydda i kläderna.
Skulptural gestaltning av kropp. Mänskliga kroppsdelar, fragmentariskt framställda och inte alltid så tydligt för betraktaren vad det egentligen handlar om, eller vad som menas.
Titeln i det här verket är; ”She´s leaving, for awhile”.

Graffity som konst.




Bildklipp från väggarna på Röda Sten. Graffity som talar till betraktaren. 

Wetterling Gallery, Stockholm

Björn Wetterling – är en av de mest kreativa galleristerna i världen. Det är min uppfattning. När galleribranschen fick stora försäljningsproblem i början av 90-talet. Med tvärstopp för försäljning av all konst – då lanserade Björn Wetterling sin ”Rea-katalog” med stor framgång. Han är galleristen som går sin egen väg och som alltid ställer ut kvalificerat god konst. Wetterling Gallery ligger på den prestigefyllda Kungsträdgården med Café Opera precis runt hörnet. Gå dit. Det är gratis entré.

/Bilden är tagen när Björn Wetterling besökte Ålgården, i samband med Skulpturfestivalen 2008 och konstnären Jim Dine blev uppvaktad.

Inte Nisse Hult utan Johan Huldt.


Prof. Johan Huldt arbetar med studenterna på Textilhögskolan i Borås. 

Med sitt projekt Textibel har han funnit en rad innovativa kombinationer mellan material, form och funktion. 

Textibel hette utställningen förra året på Textilmuséet i Borås och visade upp en rad imponerande lösningar mellan material och gestaltning. 
Johan Huldt är en estet och satte tidigt sin perfektion i centrum som möbelformgivare.
Jag vill minnas att hans ”knock-down”-möbler blev en stor succé på 70-talet, inte minst för IKEA.
Jag lärde känna honom vid den tidpunkten men också under de åren då jag arbetade som marknadsföringskonsult åt belysningsföretaget Boréns i Borås. Då satt bl a Johan Huldt i juryn när vi ordnade Boréns Award – med tävlingsbidrag från de flesta internationella Designhögskolor i Europa. Första året vann en engelsk formgivare med en mycket speciell belysning i en slinga.
Bilden är från Textilmuséet i Borås. Johan Huldt poserar i en paus mellan limning av ”textibla möbler”. 

Konst i glas.


2007 gjorde jag ett antal objekt i glas. 

På Ålgården i Borås – Konstnärernas kollektivverkstad hade man en gästlärare från japan. Glaset som skulle smältas var i små kristaller – granulat. Dessa kunde färgas in och ett exempel på utförandet är min ”Red Book of Glass”. På bilden framgår det dåligt att det faktiskt är skiktningar – sidoblad i glas. Det kan ju sägas vara komplicerat att få fram. Egentligen skulle detta verk passat bättre att göras i planglas.

Att gjuta glas är en ganska komplicerad och tidsödande operation och jag tycker inte själv att det passar mig. Jag vill hellre arbeta i större format, råare form och då får det bli planglas, emellertid begränsas man av ugnens dimensioner. Men glas är uttrycksfullt och ger dimensioner till det man vill berätta. 
Min personliga uppfattning är att det krävs mycket arbete och experiment för att få glaskonsten att bli starkare i sitt uttryck – det är lätt att hamna i form och gestaltning som tenderar bli konsthantverk, och det vill jag inte det skall bli. 
På bilden är vår japanske handledare och konstnär i full fart med att blanda glasgranulat. Snett till vänster om henne står Björn Bredström som är initiativtagare och entusiast till Ålgårdens Grafiska verkstad. En av de duktigaste grafiker och lärare jag känner.

Gjutning av vax.

Färdiggjutna objekt. Stövlar, fötter, händer. Gjutna på KKV i Göteborg. De är ännu inte retuscherade utan skall bearbetas så som jag vill att de skall vara. Några skall gjutas i brons. Stövlarna har olika uttryck genom stövlarnas vinklingar och det gäller även fötterna och händerna. Det är tacksamt att arbeta med vax tack vare att man kan ändra och arbeta vidare med objekten när man vill. Vaxet går alltid att värma upp så det blir formbart och får en elasticitet att vilja formas.

Any faces…

Organiska former, ansikten och kroppsdelar är inspirationskällor för mycket av det jag gör inom konsten. Under ett år hade jag en lerklump vid middagsbordet som jag tog en bit lera av varje gång jag ätit färdigt, och skulpterade fram ett ansikte.  Det blev massor av ansikten. Ett av dessa ser du här.  

Fly, baby fly…

Det här är ett exempel på en serie ansikten jag gjorde i tunna, skira batister. De målades ibland men också stärktes för att stelna i olika poseringar och rörelser. Vid utställningen hade jag ett rum med 54 hängande ansikten från taket. 

De cirkulerade hela tiden i sakta rörelser som blev dramatiska. Scenerna var aldrig desamma från tid till tid. Aldrig var något ansikte i samma förhållande till någon annan. 
Med dramatisk ljussättning som också cirkulerade i ett mörkt rum förstärktes intrycket av flykt, förgänglighet…

Lövstunna, skira ansikten.

Konstnär: Lars Gustaf Andersson, 2004. One face alone.

Konstnär: Lars Gustaf Andersson, 2004. Three different faces.

För några år sedan gjorde jag en serie skira pappersansikten med bakbelysning. De var utförda i japanskt rispapper med olika lager vilket gör att skarvarna framträder på ett besynnerligt sätt när de belyses igenom pappersskikten. 

Jag hade varit inne i en period av många sjukhusbesök och kom att uppleva människors olika ansikten och uttryck vid olika situationer. Att det alltid finns något bakom, ärr och sår efter livets öden.

Dessa versioner är inte bakbelysta. Detsamma gäller med det ensamma ansiktet.

Thomas Broomé i Göteborg




Såg en utställning på Stena Salen i Göteborg häromdagen, Thomas Broomé visade upp några väl valda verk. Thomas ställde ut på Borås konstmuseum för några år sedan med en uppmärksammad utställning, bland annat med sin karaktäristiska ”hund-liknande” varelse som är starkt emotionell och uttrycksfull.

I Stena Salen visade han bland annat en lysande ”Pixelmannen” – en helfigur utfört med små plexiklossar med ljusslinga. 
De två små hundarna – ”Vi var två hundar som ylade tillsammans” som är utförda i brons. 
Det kanske mest emotionella verket ändå var den lille gossen vid sin skolbänk. Allt i mattvitt och med pojkens huvud något sprucken på övre skallen – titeln ”Äggskalspojken” förklarar tanken och det sköra.